Ansvar, ledarskap och demokrati är nyckelbegrepp i det politiska livet liksom i yrkeslivet. När docenten i statskunskap och Örebro universitets vicerektor Agneta Blom vänder och vrider på dem börjar de plötsligt leva, få komplexitet och spraka av energi.

Docent Agneta Blom är på gott humör. Det beror på att hon har varit och tittat till några studenter som tentar i statskunskap.

– Att få möta studenter är skälet till att man stannar på ett universitet. Det är så otroligt roligt. För mig är det ingen ansträngning. Det ger mig så mycket energi tillbaka.

Men det finns ett aber. Undervisningen kan bara komma med på en liten bit i en nytillträdd vicerektors tajta agendapussel. Hon har en pågående diskussion med studierektorn för att få till det. Det känns livsnödvändigt för henne.

Här kommer Agneta Bloms demokratisyn in i bilden. Det är viktigt att ha en fot kvar på golvet, som hon uttrycker det.

– Man ser hur det fungerar i praktiken. Det är viktigt för alla som sitter uppe i en organisation att få den möjligheten.

På samma sätt är det viktigt att så många som möjligt är involverade i ansvarsuppdrag för att se hur komplicerat och svårt det är att lösa problem som uppstår. Ett slags erfarenhetsbaserad tvåvägskommunikation i kunskapens tecken mellan olika nivåer i en organisation.

– Man behöver ett utbyte mellan dem som sitter i ledningen och dem som har sin huvudsakliga verksamhet i lärosalar eller forskningslabb.

Det är också en fråga om lämplighet och håg för olika uppdrag.

– Jag hamnar alltid där det gäller att organisera och att styra upp. Jag har svårt att se att något inte fungerar utan att försöka styra upp det hela.

Hon ser sig själv mer som en empirisk analytiker mer än teoretiker. Hon beundrar dock duktiga forskare som kan stänga in sig med böcker, konstruera teorier och tänka stora tankar om dem.

– Jag har inte den läggningen och tålamodet. Min styrka ligger istället i att kunna koppla teorier till observationer av vad som sker mellan människor, i organisationer och samhällen.

Hon har fått höra att hon inte drar sig för att ha makt. Men det är inte makten i sig som drar utan möjligheten att kunna påverka.

– Jag vill väldigt gärna att man kommer till saken och att det fattas beslut. Man diskuterar igenom problemet, fattar beslut och så gör man något. Så följer man upp det och så gör man något igen.

Somliga tycker nog att hon är för snabb. Blom kan bli stressad av det traditionella akademiska samtalet på seminarier, erkänner hon, där man vänder och vrider på saker och ting och inte når fram till något som kan omsättas i handling.

Men hon vet värdet av den samtalsformen – liksom av beslutsfattande. Båda behövs. Alla är inte lika bra på båda sakerna utan här är den personliga lusten och lämpligheten avgörande.

Ibland har hon funderat över om hon ska vara kvar på universitetet. Hon är en välutbildad statstjänsteman med studier i statsvetenskap, nationalekonomi, förvaltningsjuridik och statistik. Politiken har utövat locktoner. Hon delar socialdemokraternas värderingar.

Men hon har tackat nej. Ett litet uppdrag har hon dock tackat ja till, nämligen som vigselförrättare. Ett viktigt samhällsuppdrag som också är väldigt roligt.

Agneta Blom har ett starkt engagemang för demokrati- och genusfrågor. Hon var sekreterare i den statliga utredningen Jakten på makten som granskade hot och våld mot förtroendevalda. Det gav mersmak. Hon ser sådana utredningsuppdrag som ett sätt att driva den offentliga debatten vidare mot handling. Politisk journalistik skulle också passa henne.

– Att sitta i en sådan här organisation som universitetet och jobba med utbildningsfrågor är också en form av politisk verksamhet. Fast inte partipolitisk utan sektoriell. Man är med och formar samhällsutvecklingen.

Agneta Blom disputerade 1994 vid Lunds universitet på avhandlingen Kommunalt chefskap – en studie om ansvar, ledarskap och demokrati.

Mycket av den forskning som pågick i statsvetenskap på 80-talet skedde i efterdyningarna av 70-talets stora demokratidebatt. Flera forskare på hennes institution hade skrivit om medbestämmandelagen. Perspektivet var medborgarnas och medarbetarnas.

– Jag tyckte att relationerna mellan politik och förvaltning var väldigt spännande. Det ledde mig in i ett ledningsperspektiv. Att titta på ledarskapet och chefskapet utifrån ansvar och demokrati. Det handlar om makt och hur relationerna mellan de valda politikerna och förvaltningen fungerar.

Tiden var mogen för det. På 80-talet hade kommunerna utvecklat stora förvaltningar och professionaliseringen var på väg att slå igenom på bred front. Politikerna blev allt färre.

Hon ser en skillnad mellan då och nu som hon ständigt återkommer till i vårt samtal. Man talar i dag om individualismen och eliternas roll i systemet. Vår tid öppnar åter för auktoritära tongångar och visar upp kritikrädsla och en farlig passivitet.

– Vi har delegerat för mycket uppåt. I stället för att lita på att var och en av oss har mycket att erbjuda. Själva välfärdssamhället byggdes ju av människor som sa: Nej, nu börjar vi jobba här för att göra skillnad.

Blom är också bekymrad av den råare tonen i politiken som kan leda till att endast ”tjockhudingar” – läs vita medelålders män – i framtiden orkar med att vara förtroendevalda. Råheten liksom trakasserier av förtroendevalda, som hon också studerat, är reella hot mot en levande demokrati och det flerpartisystem hon är en varm anhängare av.

Hon vill vara en naiv idealist som söker det gemensamma också hos de politiska motståndarna. En anständig ton och engagemang är kärnord i hennes demokratisyn. Och det är viktigt att man är en god politisk förlorare när ens argument inte förmår säkra majoritetsstöd.

– Demokrati kan heller inte bara vara prat. Det måste leda fram till beslut och handling. Annars spelar ju inte medbestämmande någon roll. Om man inte har något att verkställa blir ju det vanmakt.

Agneta Blom valde att bygga sin avhandling på fallstudier i två kommuner. Allra först i Malmö med en traditionell och hierarkisk organisation på den tiden med fackförvaltningar som skolförvaltning etcetera – och traditionella nämnder.

– Så tittade jag på Örebro. Det var så jag fick kontakt med folk här.

Hon är ursprungligen från Uppsala men hade bott tretton år i Skåne utan att bli skåning. Och närde en viss längtan att återvända till Mellansverige.

Hon kom till kommundelsreformens Örebro där kommundelsförvaltningar och nämnder var sektorsövergripande och hade platta organisationer.

– Den byggde på ett annat tänkesätt, en annan organisationsprincip och en annan idé om politik och demokrati.

Hon reflekterade över de skillnader hon såg mellan de två olika kommunerna. Malmö med statskyrkan, de stora kapitalägande familjerna och den stora statsorienterade arbetarrörelsen. Medan hon i Örebro mötte en viss småskalighet: frikyrkor, nykterhetsorganisationer, småföretagare och en annorlunda arbetarrörelse. En skillnad som säkert avspeglar sig i synen på politik och demokrati.

Lite överraskande säger hon att hierarkiska organisationer skapar trygghet.

– Det blir tydligt vilka som har makten och vilka man kan prata med på olika nivåer.

Väldigt platta organisationer skapar en bild av mer jämlikhet och jämställdhet. Samtidigt har varje chef fler medarbetare.

– En medarbetare vill bli sedd av sin chef. Men det är en omänsklig uppgift i stora platta organisationer. Det vet jag av egen erfarenhet av chefskap. Då behöver man ha in flera personer – och då behöver man ändå hierarkierna.

Det finns för- och nackdelar i både typerna av organisationer. Hur man än gör kan man aldrig vinna allt.

Efter avhandlingen har hon också tittat på landstingschefer ur ett genusperspektiv. Projektet ”Chefskap och kön” avsatte en bok som slutrapport. Hon är tillsammans med en kollega inblandad i ett nytt forskningsprojekt med manligt och kvinnligt i fokus. Det får också som undervisningen bli ett litet hörn i hennes verklighet att då och då återknyta till.

– I min genusforskning kunde jag se att kön spelar roll. Män är chefer och kvinnor avviker där från normen, säger hon.

Även om den patriarkala kulturen hela tiden utsatts för prövningar och omformats så finns den kvar som ett stereotypernas kraftfält och störande fantombild i det undermedvetna.

Det är en vardaglig och komplicerad erfarenhetssfär för både män och kvinnor hon frilägger och analyserar – och som det är omöjligt att fånga mer än styckevis och delta i artikelform.

– Det ställs olika krav på män och kvinnor så är det fortfarande och så ser det ut i maktens nätverk. Det blir tydligare ju högre upp i en organisation man kommer.

Kvinnor lever under väldiga prestationskrav. Hon vänder sig mot klapp på huvudet-etiketten ”duktig flicka”.

– För den antyder ju att det är något negativt att försöka prestera och göra något bra.

Om man är kvinna vill säga. Från tidigt i livet gäller det att flickor ska vara duktiga och ordningsamma medan pojkar och män som bokstavligt och bildligt klättrar i gardinerna möts av förståelse.

Hon berör också det skuggland av subtila komplikationer och oklarheter som kan uppstå när kvinnor i ledningsfunktioner utvecklar en förtrolighet med manliga medarbetare. En laddning som kan leda till skvaller och missuppfattningar.

Det gäller att avdramatisera sådana situationer. Tala om dem.

– Vi är människor och ska bete oss som människor mot varandra. Det gäller att inte missbruka sin makt och förminska andra människor vare sig du är man eller kvinna. Det är befriande att höra Bloms sakligt och konkret reda ut invecklade genusfrågor och att diskutera ledarskapets teori kontra praktik med en paradoxal knorr. Vikten av kunskaper i ledarskap och krishantering blev hon och den övriga ledningen varse när universitetet förra året hade två mordfall att hantera.

– Jag har haft väldig nytta av mina kunskaper. Man måste medvetet kunna hantera verkligheten. Men jag har också sett hur lite hjälp man ibland har av sina teorier när man står i praktiken.

De fungerar inte alltid i verkligheten. Då krävs ett pragmatiskt förhållningssätt där man ibland till och med måste handla mot bättre vetande.

– Verkligheten kan ställa krav på en att fatta beslut som man inte skulle vilja fatta.

Men med hjälp av de teoretiska kunskaperna kan man sedan gå tillbaka och gå genom vad som hänt. Det glömmer man ofta när man har framgång. Nog så viktigt också då, påpekar hon.

– Den akademiska utbildningen ger ramarna för att tolka och förstå – och tröst när det inte fungerar och om man inte räcker till.

Nu står Agneta Blom inför nya uppgifter i sitt femåriga uppdrag som Örebro universitets vicerektor.

– Jag har två utstakade uppdrag. Ett är att jobba med internationalisering-en av Örebro universitet.

Hennes uppgift är att skapa en bättre struktur och utveckla än mer av utbyte av studenter, lärare och annan personal mellan olika länder.

Det är ett utbildningsstrategiskt viktigt område med många interagerande faktorer och stor potential. En är de nya avgifterna för studenter som inte kommer från EU-länder får betala. Och givetvis också konkurrensen mellan olika lärosäten. Internationaliseringen är en nationell fråga och viktig också ur ett EU-perspektiv.

Uppdrag två benämns strategisk kompetensförsörjning. Det kan bäst åskådliggöras genom två konkreta arbetsuppgifter. Just nu hjälper Blom en institution att rekrytera en ny professor. Det är en grannlaga uppgift där den traditionella akademiska rekryteringsgången numera måste tillföras andra aspekter. Det gör uppdraget till något av headhunting.

– Sedan jobbar jag med en institution där man ser över hela situationen. Vilka pensionsavgångar har vi? Vad har vi för kompetens hos befintlig personal. Vilka krav ställer utvecklingen på en förnyad kompetens.

Här gäller ett helhetstänk i ansatsen att skapa en relevant och hållbar kompetensprofil med fem till tio års framförhållning.

I både fallen bryter Agneta Blom ny mark.

Det gör hon också i sitt samarbete med författaren Anna Jansson känd för sina deckare. Hon är också en erfaren sjuksköterska och har skrivit en novellsamling som åskådliggör etiska dilemman för vårdutbildningar och självstudier. Agneta Blom står för inledning och pedagogisering.

– Vi åker runt och pratar om den. Anna läser och jag ställer svåra frågor. Vi har roligt.

Men allvaret finns där. Att förbereda sig med fiktiva fall inför en bister vårdverklighet där det momentant kan gälla liv och död är en bra idé tycker de båda.

Kunskap är livgivande. Det vittnar Agneta Bloms engagemang om i allt från demokrati och jämställdhet till svårlösta etiska vårdfrågor – och universitetets framtid.