Det ligger ett märkligt högtryck över kabelkanalernas Amerika just nu. Från Portlandias lekfulla bollande med 10-talet till Lena Dunhams alltmer skruvade jakt på att håva in en hel generation går vägen via den ingrediens som Louis CK har populariserat de senaste åren. Som det ser ut just nu kan jag inte sluta att förundras över hur amerikansk humor allt tydligare börjar formera sig i den absoluta toppen – och hur det mesta tar omvägen via det begrepp som komikern och den moderna standupens självklare ledargestalt Louis CK har gjort till sitt eget. Låt oss kalla det ”weird”, och låt gå att det knappast är omvälvande information för alla som lever jämsides med internet – begreppet awkward har exempelvis använts av hippa ungdomar så länge nu att det bara blivit en förlängning av vårt eget språk. Och inte minst har det blivit det enklaste ordet att ta till när vi tror oss vara med om något som känns genuint märkligt – ett slags nytt mått på händelser vi saknar svenskan för att förklara.
Huvudingrediensen i några av de mest framträdande komediserierna i modern tid har gjort en grej av begreppet: från Spinal Tap till The Office och sjövägen till Solsidan och Allt Faller – även det svenska humorklimatet är alltjämt byggt med samma medel, awkward tycks än så länge ha kraft i sig. Men där awkward både har dynamik och ibland bygger upp helt oslagbart skamfyllda ögonblick, är det senaste knepet för att få uppmärksamhet att satsa på ett märkbart grepp. Kanske framför allt för de serier som är helt öppna med det.
När jag ser Fred Armisen och Carrie Brownsteins tredje säsong av Portlandia översköljs jag med ibland storartad förvåning av hur de kommer undan med minsta idé och får den att bli ett mästerverk på ett hantverkarplan. Med Lena Dunhams Girls är det samma sak fast tvärtom – hennes manus är fullt av stora ord och lever på ibland djupt rörande avsnitt om vänskap och kärlek, men sättet hon förmedlar det på är närmast subtilt, men alltmer silat genom ett filter av weird. Kanske för att allt blir enklare så. Kanske för att det konstiga blir en osynlig genväg till de riktiga känslorna.
Studerar man utvecklingen av den amerikanska sitcomen de senaste 20 åren ur ett populärvetenskapligt perspektiv har den gått från ”minsta möjliga igenkänning” till ”konstigast vinner”. När Seinfeld var som bäst var det inte bara ensamt på toppen, hela berget var beslagtaget av Larry David och Jerry Seinfelds obeservationshumor. Femton år efter att ljuset släckts för Kramer och Costanza har amerikansk sitcom hunnit genomlida några riktigt besvärliga generationsskiften, inte minst har mediamagnaten Chuck Lorre [Dharma & Greg, 2 1/2 Men, The Big Bang Theory med flera, red. anm.] gått in med sin plånbok, blivit en amerikansk motsvarighet till Henrik Schyffert, och skaffat sig ett punggrepp om den nya vågen av sitcoms på amerikansk primetime. Men tiderna förändras: där både Seinfeld och Vänner fångade ett ingenting, en vardag vi skulle känna igen oss i, råder idag det motsatta: Louis CK, Lena Dunham och Fred Armisen må vara några av de mest kreativa aktörerna out there, men deras skapande verkar alltmer utgå från att ta vägen via ett konstigt filter – vare sig det får deras respektive serier att skjuta iväg och få ny fart eller att dras ned i en obegriplig lera där weird blir självändamål. Och det är när det konstiga i sig blir till just ett självändamål som jag funderar på i vilken riktning den moderna humorn ska ta – och alldeles oavsett om den skapas av Felix Herngren eller Louis CK ska det bli jävligt intressant att sitta front row när nästa generations humor lägger in stöten.
PS. Både Louie och Girls är serier jag älskar av hela hjärtat. DS
