En gång i tiden skanderade Ben Stiller, via Jim Carrey att ”there’s no end to the possibilities”. Året var 1996 och doldisförfattaren Lou Holtz Jr hade precis placerat den slutgiltiga manusversionen av The Cable Guy på Stillers förhållandevis oprövade regissörsstol. Det som följde var en smått fantastisk film, på flera sätt före sin tid. Carrey stod på en gigantisk parabolantenn, mitt i ett slags stormöga av ett regnpiskande oväder, och predikade om kabelnätverkets gränslösa TV-potential – totalt världsfrånvänd i sviterna av en livslång tillvaro framför TV-skärmen. Med sig hade han en skeptisk Matthew Broderick som bjöds på en minst sagt omvälvande resa genom ”The Information Super Highway”.
Det var för 16 år sedan. Trots det har The Cable Guy aldrig känts så kontemporär som nu. Idag far vi fram på The Information Super Highway med en hastighet som uppnått G-kraftsnivå. Det är Twitter, Facebook, Tumblr, Linkedin och Instagram. För att inte tala om alla bloggar, podcasts och wikis. Eller de sociala nätverksspelen, Songpop, Ruzzle, Wordfeud och Quizme. Det går fan inte ens att kolla på en filmjävel utan att patologiskt sondera smartphonen genom detta träsk av digital blaha-jaha-interaktion. En kollega till mig sa härom dagen att han måste anstränga sig för att varva ner, det vill säga anstränga sig för att inte slentriansträcka sig efter Iphonen och räkna retweetsen. Herregud.
Stiller och Holtz Jr var profetiska och Carreys kufiska kabelkille en föraning av den digitalt paralyserade 2010-talsmänniskan – en slags förlorad storebror med ett varnande finger, på jakt efter tillhörighet och bekräftelse. Jag säger inte ”slopa alla sociala medier” men jag vill understryka detta: i den digitala tidsåldern är det lätt att bli fartblind på informationsöverflödets muterade motorväg. Så koppla ner, koppla av. Tiden passerar alldeles för fort.
