Han klickar frenetiskt i sin playlist medan han häller upp ytterligare ett glas vin.
– Usch, jag är så jävla trött på min musik. Jag spyr! utbrister han mellan intron. Intron som han lyssnat på tusen gånger.

Frågan är om han någonsin kommer till slutet. Han klickar vidare bland låtarna i ett allt mer desperat försök att hitta en låt som han orkar lyssna på.
– Och den här låten då, äckligt! Ropar han medan jag hämtar ett glas från köket.

Allt han gör går fort, han som klickar vidare utan ro gör allting fort. Han slukar musik som min hund gör när någon tappar en bit grillad oxfilé på golvet; han sväljer. Utan att tugga eller begrunda smaken. Utan att känna muskelvävnad malas mellan tänderna. Utan att känna det möra eller sega eller kanske till och med en osmaklig bit brosk som krasar när han sakta tuggar den. Han glupar i sig för att han kan. Han lyssnar fort för att han kan. Han äter, skiter, går, duschar, dricker fort för att han kan.

Vad är det då du gnäller över? Ingen skulle kunna beskylla honom för att vara flegmatisk, bakåtsträvande eller gammalmodig; han är en effektiv musikslukarmaskin som ibland, ibland snubblar över nya guldkorn lång bort i fjärran vänners vänners spellistor. För få är väl de som inte vill vara närvarande när det väl glimmar till. Kanske gömmer det sig en hel skatt där någonstans i den mest avlägsna och dunkla digitala vrån. Kvällen går inte helt oväntat obarmhärtigt fort, jag tackar för mig och cyklar raskt hem. På vägen funderar jag på om jag borde skaffa en till vinylspelare. På så vis kan jag obehindrat vända vinylsjuor utan att få ett tyst avbrott. Killen som äter, skiter, går, duschar och dricker fort för att han kan gör sig påmind. Börjar jag bli som honom? Kommer jag gång på gång att hetsa mig igenom min vinylsamling tills jag spyr på det som jag en gång värderade så högt? Kanske. Jag bestämmer mig för att köra med endast en vinylspelare.