Pehr Grånefors är exilörebroare sedan 1995, och bor numera i Äppelviken utanför Stockholm. De senaste nio åren har han både studerat teologi och varit informatör på Svenska kyrkan. Pehrs ledord är ärlighet, ansvar, och innovation – och för två månader sedan tog han över som generalsekreterare för Svenska Boxningsförbundet.

Du kommer senast från en tjänst på Sofia församling, på Södermalm i Stockholm?

– Det stämmer, jag jobbade som informatör och kommunikatör på Sofia församling, i nio år. När jag kom in där var arbetet rubricerat som att de sökte en redaktör, men vad de egentligen sökte var en informatör. Jag sökte jobbet på grund av att jag just då läste teologi, med en ambition att bli präst. Och tänkte att det skulle gå att kombinera fint med studierna, att vara inne i kyrkans värld.

Har du prästplaner fortfarande?

– Jag har två tentor kvar till en teologie kandidat, men kommer inte att gå vidare med den just nu.

Jag har en god vän som läser till präst. Det verkar vara mycket personlighetsutveckling i utbildningen.

– Ja, precis, jag har tänkt mycket på det själv. Jag är ingen akademiker i den bemärkelsen, det förvånar mig själv ibland att jag gjorde det. Det var väldigt intressant och lärorikt.

Vad kan du berätta om din tid på Sofia församling?

– Jag hade en kyrkoherde under alla dessa nio år, Hans Ulfvebrandt, som gav mig stort förtroende. Fryshuset ligger inom Sofia församling, så jag kunde arbeta väldigt mycket med dem. Den verksamhet som Anders Carlberg byggde upp är inriktad på väldigt mycket idrott. Och här finns många ungdomar på glid – inte alla naturligtvis, men många. Och det är idrotten jag brinner för. När man lägger i Svenska kyrkans värdegrund i idrottsrörelsens värdegrund så ser man att de inte skiljer sig så mycket från varandra. Det är demokrati, respekt, gemenskap. En del säger ”jaha, du har gått till andra sidan” nu när jag har bytt jobb, men det är inte riktigt sant. Det går verkligen hand i hand.

Ni arbetade ganska nyskapande med er kommunikation, låter det som.

– Oh ja, det var inte den fyrkantighet som jag kunde uppleva i andra församlingar. Det har enbart varit positivt och nytänkande, vill jag hävda. En del anser att vår verksamhet blev för spretig, men i den här spretigheten har det getts utrymme för religionsdialog med andra kulturer och allt sånt. Jag anser att Sofia församling har kommit väldigt långt bland svenska församlingar. Och man har inte varit rädd för att ta in och bemöta kritiken.

Så hur var omställningen till att vara generalsekreterare på Svenska Boxningsförbundet?

– Det har varit en väldigt stor omställning. Nu har jag det operativa ansvaret för förbundet. Det är likvärdigt med att vara vd, man verkställer styrelsens beslut helt enkelt. Den här tiden har jag fått sätta mig in i boxningens värld. Jag har alltid varit fascinerad av boxning och alltid följt boxning – men från ett utifrånperspektiv.

Vad har överraskat dig mest?

– Jag visste faktiskt inte att det fanns så många eldsjälar inom svensk boxning. Det är en väldigt oglamorös tillvaro för tränare och utövare ute i landet. De lägger ner hela sin själ och det är helt beundransvärt. Det hade jag nog inte kunnat tänka mig innan. Vi pratar alltså om mellan tummen och pekfingret tvåtusen utövare i Sverige. Femtontusen i själva rörelsen runtomkring. Det är en väldigt bred idrott.

Vad är förbundets stora utmaning de kommande åren?

– Att få upp antalet engagerade. Att få in fler ungdomar, fler till sporten. Mellan 10–15 år tränar de diplomboxning, där tillåts inga slag mot huvudet, det handlar mer om att utveckla deras teknik och fotarbete. Men sen är grejen – hur ska vi jobba för att ha alla dem tills de blir juniorer? Vi har ett generationsskifte på gång. Vi har många gamla rävar, eldsjälar som kan boxningen på sina fem fingrar. Men vilka är krafterna som kan ta vid när de lägger av? Det är nyrekryteringen som är det stora, som jag ser det. Här är utbildning av nya ledare, tränare och boxningsdomare väldigt viktigt.

Behöver boxningen fixstjärnor, som Zlatan för fotbollen?

– Javisst. Vi måste ta medaljer – framförallt på OS, eftersom det är den form av boxning vi pysslar med, den olympiska boxningen. Får vi medaljer så får vi fram stjärnor. Och framgångar ger mer genomslag inom både idrotten och samhället i stort, samt mer ekonomiskt stöd att driva rörelsen framåt. Vi ska växa, det är a och o, det är min vision. Vi ska bli den ”King of Sports” som boxning en gång har varit.

Vad tycker du om proffsboxning?

– Mitt förhållande till proffsboxning är enbart positivt. Jag älskar när boxningen får framgångar. Men en annan aspekt är att när vi väl får fram en riktigt duktig boxare så finns risken att den personen går över till proffsboxning, vilket är lite synd. När man blir proffs så kan man inte boxas i OS.

Är målsättningen för Rio-OS 2016 klar?

– Vi ska ta medaljer. Det är alltid målsättningen. Hur många beror lite på hur många boxare vi får med.