Sandra Almqvist är den från London återvändande projektledaren som fått ansvaret att se till att Örebros 750-årsjubileum 2015 ska bli en succé. Hon ska inte koka soppa på en spik, men ska med begränsad budget skapa en röd och festlig tråd som spänner sig över ett år och under en vecka i augusti få centrala Örebro att koka av aktivitet. Vi mötte upp henne på Örebrokompaniet för att få veta mer om hur det ska gå till.

Det har varit en tid fylld av möten för Sandra Almqvist. Som återvändare till stan efter åtta år där hon till största delen har bott utomlands handlade hennes första tid på jobbet till stor del om att lära känna folk i Örebro. Att lära sig vem som gör vad, bestämmer över vad, och så vidare. Nu, med strax under åtta månader kvar till 2015, ser hon fram emot att gå in i en mer operativ fas.

– Den första maj var det åtta månader kvar tills allt drar igång. Det ser bra ut, mycket har fallit på plats de senaste veckorna. Nu går vi in i intensiva perioder där det är mycket att göra hela tiden – och det tycker jag är roligt.

Och januari blir ingen smygstart, utan snarare en fullspäckad månad.

– På nyår kommer vi att göra något speciellt, och i januari firar Bergshanteringens vänner 150 år, och så pågår SM-veckan samtidigt som Hindersmässan.

Men låt oss backa bandet en aning, åtta–nio år ungefär. Sandra Almqvist är 19 år gammal och har bestämt sig för att sluta med fotbollen i Kif Örebro till förmån för att se världen.

– Fram till jag var nitton år så bestod mitt liv av fotboll och det tuffaste beslut jag tagit hittills var att ge upp allt det. Jag hade velat åka till USA redan när jag var 15 men det blev aldrig läge och jag kände att ”åker jag inte nu så kommer jag aldrig att åka”. Såhär i efterhand kan jag ångra att jag slutade spela fotboll, men jag ångrar inte mitt resande – jag har fått ut så oerhört mycket av det.

Och USA blev det. Sandra arbetade som au pair i ett år och hann med tre olika familjer, ”det gick inte så bra det där”. Efteråt flyttade hon hem till Örebro igen, men kände att hon inte var klar med resandet. En kompis tipsade henne om att hon borde testa London, och eftersom Sandra hade som mål att pröva att bo i så många engelskspråkiga länder som möjligt så satsade hon på att flytta dit.

– Jag bokade biljett över innan jag hade boende eller jobb klart, och började söka jobb några veckor innan jag skulle åka. Jag hade en jobbintervju när jag landade, började arbeta på måndagen, hittade lägenhet och flyttade in i den på tisdagen. Den första helgen bodde jag på Svenska kyrkans vandrarhem.

Var arbetade du då?

– På ett boxningsgym som hette The Real Fight Club. De arrangerade white collar-boxning, ungefär motsvarande amatörboxning i Sverige. Affärsidén var att ta in bankmän och lära dem att boxas. Sen arrangerade de event där de bankanställda fick boxas mot varandra och bjuda in sina vänner och kollegor. Jag började arbeta med eventen där.

Boxningseventen gav mersmak. Sandra började söka utbildningar inom eventproduktion och hittade en i Australien, med gott renommé. Den började med kort varsel – hon lämnade London efter fyra månader, mellanlandade i Sverige, och flög till Australien för att plugga.

– I slutet av utbildningen sökte jag praktik i London, eftersom min dåvarande pojkvän bodde där och jag ville tillbaka. Min gamla chef på boxningsgymmet hade precis hjälpt till att öppna ett nytt gym i London, och jag fick ansvara för deras öppningsevent.

Fyra månader senare bestämde Sandra och hennes pojkvän sig för att resa i Nord- och Sydamerika. De bilade fram och tillbaka över kontinenterna under tre månader och planerna efteråt var oklara. Men medan de utforskade USA passerade de San Fransisco, och där träffade Sandra sin gamla granne som arrangerade events. Han frågade om hon ville flytta över och arbeta med honom, men Sandra ville stanna i London och frågade istället om han hade några kontakter där. Grannen frågade en bekant, en engelsman med ledande position på Nike i USA, som i sin tur rekommenderade Sandra till ett sporteventföretag i London.

– Min blivande chef på eventföretaget såg att det gym jag hade jobbat för tidigare drevs av hans gamla chef, så han tog in mig på intervju.

Arbetet på Limelight Sports var hennes drömjobb, ett sånt där arbete som man ser fram emot att gå till när man vaknar. Medelåldern bland de anställda var omkring 25–26 år och alla arbetade med sportrelaterade saker. Sandra, som hade planerat att stanna i London i ett halvår den här gången, stannade i fyra och ett halvt år.

Varför valde du att flytta hem till Örebro igen?

– Dels var det för familjen, jag var den enda i min familj som inte bodde i Örebro, och efter åtta år kände jag att det jag saknade i min vardag var familjerelationerna. Dels var det att jag kände att jag hade gjort allt som jag kunde göra på Limelight Sports. På de här fyra åren blev jag befordrad fyra gånger och det fanns inte så många ut maningar kvar, och då slutade jag älska att gå till jobbet. En tredje anledning var att jag ville testa att bo i Sverige någon gång i mitt vuxna liv – varför inte nu?

I början av 2013 började Sandra leta sysselsättning i Örebro, men det var hennes moster som hittade det först: Örebrokompaniet sökte en projektledare som skulle svara för Örebros 750-årsjubileum. Mostern ringde upp Sandra och sa ”jag har hittat det perfekta jobbet för dig”.

– Det var som att det var meningen. Att få möjlighet att arbeta med en grej av den här storleken, inom områden jag inte har gjort förut – det är ju inte direkt sport – är en jätterolig utmaning. En utmaning som jag behövde.

Att Sandra fick jobbet vet den uppmärksamme läsaren redan. Hon presenterades på en presskonferens i augusti förra året och har sedan dess arbetat med jubileumsprojektet.

Du svarar för Örebros 750-årsfirande. Känner du någon press?

– Det är lite skrämmande så klart, men en jätterolig utmaning. Jag älskar Örebro, du kan fråga mina kollegor i England hur mycket jag talar om Sverige och om hur bra Örebro är, så att få göra något för min hemstad är speciellt. Under de åtta år jag har varit borta har Örebro utvecklats något enormt. Det är bara att titta på hur stadskärnan har utvecklats och på de publikdragande eventen vi har här. Det ska inte jag gå in och ändra, utan bygga vidare på.

Sandra berättar att de under 2015 kommer att arbetar med tre olika områden. Det första är samverkan med redan existerande evenemang, att titta på om det är möjligt att tillföra något jubileumsrelaterat till eventen utan att för den skull ändra i något koncept. Hon samarbetar till exempel med SM-veckans projektledare Maria Andersson om eventuella samarbeten. Målet är inte att konkurrera med Live at Heart, Open Art, O helga natt med flera – utan tanken är att samarbeta och att titta på hur man kan använda varandras resurser för att växla upp. Finns det en kompletterande aktivitet som är värd att lägga pengar på så är det möjligt att göra det.

Det andra området är en jubileumsfond med en pott på en miljon kronor, där aktörer kan ansöka om bidrag för att arrangera egna projekt under året. Man kan söka upp till 100 000 kronor, och ansökningarna som kommit in spänner över flera olika områden – konst, musik, film, sport och mer ändå.

– Det vi försöker göra är att sprida ut projekten under fler perioder än bara under högsommaren när det ändå är så mycket annat som sker.

Och det tredje området du arbetar med är jubileumsveckan.

– Precis, och den ligger under vecka 33 nästa år, i augusti – precis innan skolorna börjar. Folk har börjat komma tillbaka från semestrarna men barn och ungdomar är fortfarande lediga.

Exakt hur veckan kommer att se ut är inte bestämt, men Örebrokompaniet har upphandlat en evenemangsbyrå som ska hjälpa Sandra med planering och genomförande.

– I min jobbintervju så presenterade jag väl en sisådär 50 olika idéer för vad man skulle kunna göra.

Det som är klart i nuläget är att många av aktiviteterna kommer att äga rum runt slottet, likt den gamla Slottsfestivalen med aktiviteter för alla åldrar, men hela området från Stor torget till Olaigatan är inbokat. Sandra planerar för temadagar som var för sig tilltalar olika smaker; det ska finnas någonting som passar alla under veckan. Och där ska Örebro 750 år samarbeta med olika aktörer.

– Självklart ska vi ha artister men det är inte huvudsyftet. Örebroarna ska inte primärt vara åskådare, de ska delta, vara deltagare. Jag vill satsa mycket på kulturen i Örebro, vi har 165 länder representerade i staden och det vill jag använda på något sätt.

Sandra berättar att hon i höst ska ut på Örebros gymnasieskolor för att tala med eleverna om vad de vill ha ut av ett jubileum.

– En av dagarna ska bli en dedikerad ungdomsdag som inom rimliga gränser ska bli vad ungdomarna vill att den ska vara. Ungdomarna kommer att ha en central position på jubileumet. Vi kommer att titta bakåt på Örebros historia, men tyngdpunkten ska ligga på att se framåt.

Vad har jubileumsåret för budget?

– Budgeten är åtta miljoner kronor för hela året, inklusive den miljon som går till jubileumsfonden, och sen ska jag dra in sponsring motsvarande två miljoner kronor.

Det låter inte som en jättesumma.

– För en privatperson låter det kanske mycket, men i eventvärlden är det inte så mycket. Vi gjorde till exempel ett event i London som kostade tjugo miljoner kronor för en dag. Men jag har haft tighta budgetar förut. Allt handlar om att hitta kreativa lösningar, delaktighet behöver inte alltid handla om att det ska kosta mycket pengar.

Om en lokal näringslivsaktör vill engagera sig, hur ställer du dig till det?

– Ju fler som vill vara med desto bättre. Det går till exempel att sponsra en dag som huvudsponsor, eller vara med att sponsra specifika aktiviteter. Det handlar inte bara om att gå in med pengar utan kan även vara att en sponsor är med och arrangerar en aktivitet. Det är jättekul om Örebroföretag vill vara med, delta och interagera med örebroarna – jag vill att örebroarna ska få en relation till jubileets partners.

I höst kommer Sandra att vara med på Promotionbåten för att tala med Örebroföretagen om hur de kan vara delaktiga. Vid det laget kommer planen för jubileumet att vara ganska utmejslad.

– Om ett Örebroföretag vill vara med under jubileumet så kan de kontakta mig. Det går naturligtvis att vara med under andra tidpunkter än själva jubileumsveckan också, på de existerande evenemangen.

Hur ofta är du i London numera?

– Jag åker tillbaka en hel del, förra året var jag där sju gånger. Jag ser London som mitt andra hem och har svårt att välja mellan städerna – i Örebro har jag familjen, i London har jag vännerna. London är en fantastisk storstad där varje område är unikt.

Sandra hämtar generellt mycket av sin inspiration från London. Hon tar då och då ut semester från jobbet på Örebrokompaniet för att åka till London och jobba med events, för att hålla sig uppdaterad. Nu senast var i mars då hon arbetade med Sport Relief, ett event som drog in 500 miljoner kronor till välgörenhet. I sommar ska hon tillbaka för att jobba med JP Morgan Corporate Challenge, där 30 000 bankmän springer ett femkilometerslopp, och i oktober ska hon arbeta på ett halvmaraton som går från Hyde Park till Big Ben och tillbaka, med 20 000 deltagare och över 300 välgörenhetsorganisationer representerade.

Vad inspirerar dig på eventfronten?

– Jag tycker att speciellt Nikes event är bra, de använder alltid den senaste tekniken och testar gränserna för vad man kan göra. De har gått från att göra stora event till att bli mer digitaliserade. Förut arrangerade de en mängd olika tiokilometerslopp, nu gör de inte så många längre men gör dem väldigt, väldigt bra.

Välgörenhetsevent är en stor grej i England, har jag förstått.

– Ja verkligen. De har lyckats kombinera sportevent med välgörenhet. Alla event som Limelight Sports arrangerade hade alltid minst en välgörenhetsorganisation med som samarbetspartner dit deltagarna kunde skänka pengar. På ett simevent, Swimathon, drog vi 2012 in 24 miljoner kronor. Där gjorde jag bokföringen och då sitter man och går igenom checkar – det året var det över 3 000 checkar. De skänkta summorna kunde variera mellan motsvarande fem kronor och tio tusen kronor, givarna är alltifrån barn som skänker en del av veckopengen till miljonärer.

Du älskar att resa, har jag förstått.

– Väldigt mycket, jag har varit i alla kontinenter förutom Antarktis och Arktis. Men jag var i Sydafrika för ett år sedan och det är nog det bästa stället jag har varit på hittills. Jag trivs väldigt bra i Australien också. London är min andra hemstad, men hade Australien legat i Europa så hade jag gärna flyttat dit.

Har du med dig något favoritfotbollslag tillbaka från England?

–Nej, inget faktiskt! Det varierar från match till match. Jag håller på det lag som spelar bäst fotboll och om de får stryk eller inte bryr jag mig inte så mycket om – i England tyckte de att jag var konstig. Jag har inte tid att spela fotboll själv numera men är aktiv som fotbollsdomare. Ikväll ska jag döma i Division 2 damer, men jag dömer även herrar i division 5–6 och än så länge har det gått jättebra.