Vi har arbetat med kompetensutveckling i 25 år. Det skriver Spiran Kompetensutveckling AB i sin kurskatalog. Bakom ”vi:et” döljs ett ”jag”, vd:n Synnöve Mollberg Andersson. En doldis som hela sitt yrkesliv har arbetat med att få människor och organisationer att växa i kompetens och insikt.

– Har du gjort alla dom här grejerna? Hade du varit man, då hade du varit känd vitt och brett. Det sa förra landshövdingen Gerd Engman till Synnöve Mollberg Andersson efter att ha läst Synnöves meritlista.

– Men jag har alltid jobbat i bakgrunden – i alla sammanhang. Det är inte min grej att stå i förgrunden, säger Synnöve.

Hon hjälper mig genom ytterdörren och in i det charmiga kontoret i Centralpalatset. Ett mäktig huskropp med hundra år på taknocken i stadens finrum. Det är mer än tjugo år sedan jag första gången träffade henne. Hon är sig lik.

Vi slår oss ner vid det vida skrivbordet i ett konferensrum där ett fönster i golvhöjd välver sig uppåt och släpper in eftermiddagens decembermörker full av små lyktiga ljusfläckar, adventsstakarnas ljuspunkter och upplysta fönsterrektanglar. Det öppnar upp en stadsvy mot söder med en visuell kavalkad av Stora Hotellets veranda, Hantverkshusets illuminerade fyrkantighet och Slottets ruvande tyngd.

Synnöves lugn är smittsamt. Det har ett djup som stillar vrede, sänker blodtryck och öppnar upp för samtal.

– Jag är nog ganska lätt att samarbete med. Jag stressar inte upp mig i onödan. Jag är nog så i grunden.

Men hon har också gått igenom en lång kurs i utvecklings- och förändringsarbete mitt under en intensiv arbetsperiod tidigare i sitt liv.

– När jag tog mig tid till egen kompetensutveckling blev jag mer effektiv när jag kom hem. Jag fick mycket mera gjort. Jag gör alltid en plan för en vecka och sedan stryker jag och stämmer av på fredagen. Är det något jobb kvar då för jag över det till nästa vecka. Annars har jag ingen koll.

Det gäller också vara vaksam på sin egna signaler. Det blev hon varse efter en särskilt hektisk livs- och arbetsperiod med flera projektbollar i luften samtidigt för tjugo år sedan.

– Jag slet som ett djur. Barnen var ganska små då. Efteråt var jag jättetrött och kunde sova hur länge som helst. Då lärde jag mig att om man går på reservbatterierna en vecka behöver man tre veckor för att vila upp sig. Då måste man tillåta sig det.

Men det finns också en skärpa hos henne. Någonstans i hennes inre spinner en engagerad, erfaren och vältrimmad intellektuell dynamo med simultankapacitet. Den har med lyckat resultat tagit henne igenom en mängd kvalificerade projekt i kommun, landsting, länsstyrelse och näringsliv – och ett entreprenörsliv som inte var självklart till en början. I det ingår också tunga kulturella insatser. Tillsammans med Monica Wahlgren och Annemarie Hellström var hon nämligen med om att starta Bokmässan i Örebro. En kulturell höjdpunkt i stadens höstkalender i många år.

Synnöve Mollberg Andersson är uppvuxen i Surahammar. Ett järnbruk med idrottsklang i namnet.

– Jag kom till Örebro för att gå på Socialhögskolan, sedan blev jag kvar.

Hon sökte in på den sociala linjen – men kom in på förvaltningslinjen och tog examen som förvaltningssocionom 1972.

– Det var nog bra att jag inte blev socialsekreterare. För det hade inte varit något bra jobb för mig, tror jag.

Hon har alltid haft ett socialt patos. Det var därför hon sökte till Socialhögskolan. Det har också varit en av hennes inre drivkrafter i jobbet med att få andra att växa. Hon tror att alla har växtkraft.

– Jag kan bli vred över orättvisor. Jag tror att ett samhälle är bäst när det inte är för stora klyftor utan alla har det hyfsat bra.

Hon klargör att det inte är något politiskt yttrande. Hon är inte politiskt engagerad. För henne rör det sig om en grundläggande värdering som står att finna hos många olika människor.

Synnöve är lite kluven till sin uppväxts Surahammar. Ett väldigt uppdelat samhälle där bruksdisponent, tjänstemän och arbetare levde och färdades genom livet i olika kupéer. Men samtidigt ganska bra och tryggt att växa upp i.

– Där säger jag mot emot mig själv. Jag skulle absolut inte flytta tillbaka till Surahammar med sin bruksanda och Jantelag. Men på gott och ont var man sedd.

Hon hittade rätt direkt i arbetslivet. Efter examen fick hon jobb på sin praktikplats på Stiftelsen Hyresbostäders hyresavdelning. Men det var i facket SKTF, numera Vision, hennes yrkeskarriär lyfte.

– Jag jobbade halvtid som studieorganisatör. Och sedan dess har jag alltid arbetat med utbildning och kompetensutveckling.

Så dök Amor upp. Ett kommunalt projekt som ska utläsas Arbetsgruppen för medbestämmande- och organisationsfrågor. Där blev hon sekreterare och fick tjänstledigt från hyresavdelningen. Ett jobb hon bestämt sig för att söka sig bort från.

Under den här perioden jobbade hon med studier i fackliga frågor. Den då nya medbestämmandelagen (MBL) krävde utbildningsinsatser både för fack och arbetsgivare. Hon var med och utvecklade pionjärprojektet Psykisk friskvård som drevs av 20 studieombud på förvaltningarna. Det gav i sin tur ”stressdoktorn” Tomas Danielsson, då anställd i kommunen, möjlighet att använda sin talartalang i kampen mot den ökande stressen. Han finns för övrigt fortfarande kvar i Spirans Talarförmedling. Bland många andra erfarna och namnkunniga föreläsare och pedagoger som Synnöve har knutit till sin verksamhet.

Diskussionen om medbestämmandefrågor i arbetslivet, personalmedverkan i budgetarbete, självstyrande grupper, börjar komma tillbaka.

– Man ser kraften i att få med människor. Jag hade då en studiecirkel med vaktmästarna på Rosta Gärde. Vi arbetade med frågor som hur blir man en bra arbetsgrupp; hur tar man man tillvara allas kompetens och engagemang. Det är en väldig skillnad om man jobbar till 80 procent eller till hundratjugo procent.

A och O för henne är att medarbetarna har roligt, är sedda och får använda sin kompetens. Vaktmästarna hade massor av idéer hur man skulle kunna förbättra verksamheten. Synnöve skrev sedan Amor-rapporten. Projektet innehöll också en studiecirkel som inte fick något större genomslag. Men projektjobbet fann hon roligt rakt igenom.

Hon tackade sedan ja till ett fast jobb på kommunala Utvecklingskontoret. Där arbetade hon nästan sju år med jämställdhetsfrågor.

– Tills jag tyckte att jag blev alldeles för förknippad med dom frågorna. Här kommer Jämo … lät det så fort jag dök upp.

Tiden var mogen för att göra något annat. Kommunens ekonomi var skral och 86–87 ställdes medarbetarna inför ett jättesparbeting. En hel del tjänster skulle bort.

– Vi blev intervjuade om vår arbetssituation och varför just vi skulle prioriteras. De flesta gjorde allt för att behålla sina jobb. Jag sa ungefär så här att jag gärna skulle göra något annat.

Samtidigt knackade en annan möjlighet på. Politikerna ville bygga upp en organisation som kunde erbjuda utbildningar både för offentlig sektor och näringsliv på hemmaplan. Så att man inte alltid måste åka till Stockholm.

– Då fick jag bli projektledare för ett projekt som var början till Spiran. Till att börja med gick det under namnet Tornet.

Projektet ingick som ett i en större helhet. Det skulle skapas ett kreativt stråk från Södra vattentornet i riktning mot universitetet. Vattentornet skulle rustas upp till ett konferenscentrum med kontorslokaler. Det övergripande projektet lade beslag på namnet Tornet och Synnöves delprojekt stod plötsligt utan namn.

– Vi hade en liten referensgrupp. En kille i den tyckte att ett torn behöver en spira. Det är ett bättre namn egentligen. Fiffigt med sina bibetydelser av växa och gro.

Hon drev både sitt projekt och var med i Tornets utvecklingsgrupp.

– Det var roligt men jag var fortfarande kommunalanställd. Dom första sju åren jobbade Spiran som en kommunal resultatenhet. Vi fick åka runt till andra kommuner och berätta om till exempel köp och sälj som var nytt då.

Man satsade också på chefsutbildning med flera längre chefsskolor. Utbildningen Bas (behov, ansvar, samarbete) kördes för alla cirka 7 000 anställda i Örebro Kommun.

– Vi hade handledarutbildning och vi producerade material. Vi fick det att flyta. Det var egentligen ett jätteprojekt jag ledde då.

En borgerlig valseger i början av 90talet skapade nya möjligheter på den kommunalpolitiska spelplanen. Den borgerliga majoriteten ville privatisera all verksamhet som inte behövde vara kommunal.

– Spiran och något som hette Resurscenter stod högst på listan på sådant som man ville privatisera. Resurscenter blev först ut att privatiseras under namnet Nercia.

Spirans privatisering skapade många turer, en hel del oro men också mycket energi.

– Vi var åtta anställda på Spiran som fick stöd från Startcentrum och som erbjöds gå på starta-eget-kurs. Plötsligt dök det upp en väldigt angelägen spekulant som frågat kommundirektören om Spiran var till salu. Synnöve visste ingenting om företag när frågan om personalen skulle ta över för första gången aktualiserades.

– Jag sa nej, jag är kommunaltjänsteman och inte företagare. Jag jobbade i kommunen och hade tänkt mig en kommunal karriär egentligen.

Men hon insåg att Spiran på något sätt skulle privatiseras. Och det fanns ju redan en aktör som var villig att ta över. Undan för undan föll hennes arbetskamrater ifrån. Någon slutade, någon skulle gå i pension… Av det planerade personalkollektivet blev intet. En konsult knuffade milt på henne och fick henne och några till att gå den erbjudna utbildningen.

– Det var bara jag kvar till slut. Då sa dom att jag var den enda entreprenören. Det var lite roligt att höra. Om jag hade varit för ängslig hade jag inte hoppat på det. Men jag visste inte vad jag gav in på.

Under de sju år hon jobbat med Spiran som en kommunal resultatenhet hade hon sagt sig att det inte var någon skillnad på att driva Spiran som en kommunal resultatenhet eller som ett företag. Utgångspunkterna var ju desamma.

– Men det insåg jag ju när jag skulle driva det som ett företag att så inte alls var fallet. Jag hade ju kommunkassan i ryggen så länge jag drev det som en resultatenhet. Men skulle jag driva det med egna pengar och dom inte räckte till, då var det ju inte så kul.

Synnöve var van vid att det tickade in en lön varje månad. När man jobbar som egen företagare måsta man hela tiden dra in pengarna själv.

– Ska man ha lön på sommaren får man se till att man har pengar så det räcker.

Att lägga ett anbud var också en ny erfarenhet för henne. Lyckligtvis fick hon konsulthjälp. Precis när hon startade företaget gick räntan upp till 500 procent.

– Så det var en himla tur att jag inte behövde låna och att vi fick igång verksamheten direkt.

Synnöve var tvungen att säga upp sig för att få starta Spiran Kompetensutveckling AB. Men hon fick med sig en anställd som fått tjänstledigt för att prova. Hon tror att reglerna är ändrade i dag.

– Det var lite tufft. Men jag tänkte att om jag inte provar kommer någon annan att göra det. Då kommer jag att gå och ångra mig restan av livet och fundera varför jag inte tog chansen när jag ändå hade den.

Hon sänder en tacksamhetens tanke till den hjälpsamme konsulten som såg till att hon kunde starta i egen regi den 1 september 1993. Jätteviktigt – fast hon inte insåg det då. Det innebar att hon hade lön hela sommaren.

Sedan dess har hon levt på företaget. Fast just nu är hon i slutfasen av det hon med ett leende kallar sitt ”snedsteg”. I nästan ett och ett halvt år har hon varit anställd i Örebro kommun för att driva ESF-projektet ”Administrativ utveckling i Örebro län”. ESF står för Europeiska socialfonden, ett EU-organ. Det syftar ytterst till att ”skapa en god offentlig service i länet”.

– Jag är lite stolt över de projekt som vi dragit igång. 69 miljoner har jag hjälpt till med att få loss till tolv olika EU-projekt i den här omgången.

Det har krävt mycket administration. Själv är hon projektledare för ett av dem just nu. Hon gillar EU-projektets ryggrad av basala frågor: Var står vi i dag, vart är vi på väg och vad är det för utbildning vi behöver för att nå dit. Oavsett om ett företag eller organisation går bra eller inte är omvärldsanalysen oumbärlig och kompetensutveckling livsnödvändig.

– Man måste lyfta upp näsan från skrivbordet och titta sig omkring hela tiden. Annars har utvecklingen gått förbi en när man väl tittar upp. Tänk på IT och Facebook. Man kan vara körd.

Det är nu dags att varva upp Spiran som hon uttrycker det lite skämtsamt. Men Spiran går på ett högt och jämt varv. Det är bara att titta på det breda utbudet av kurser och föreläsare, Allt från ledarskap, arbetsledarutbildning, samtalsmetodik, teamutveckling, projektarbete till personlig utveckling, etik och juridik. Kurser skräddarsys också vid behov. Här speglas också hennes öppenhet och nyfikenhet.

– Det gäller ju att ha en bas som återkommer hela tiden. Men varje år känner jag att man måste komma med något nytt. Man kan inte bara upprepa sig. Det händer ju nya saker. Nyheter för året är kurser i Corporate Storytelling och sociala medier.

Synnöve är klar, noggrann och genomtänkt. Det avspeglas både i detaljer och helhet. Hela verksamhetens genomsyras av en kvalitets- och miljöpolicy. Det gäller allt från noggranna uppföljningar till miljösmarta transporter.

Om man inte är nöjd får man en ny kurs eller pengarna tillbaka. Hon tror på lite längre utbildningar och gillar kurserna i presentationsteknik.

– Det är himla kul när man kan se att kursdeltagare har kommit in i en god spiral och verkligen växer. Att kunna bidra till det är stort. Utbildning kan vara livsavgörande för människor

Spiran ställer därför stora krav på sina föreläsare och pedagoger. – Att dom tycker att det är roligt med människor och att dom kan entusiasmera annars kan man väl lika gärna läsa en bok. Att dom självklart kan sitt ämne och tycker om att undervisa.

Synnöve är ambassadör för kvinnors företagande. Men hon tycker inte att kvinnor, eller ungdomar för den delen, ska starta företag för sakens skulle utan för att de har en bra idé.

– Jag kan vara med och starta och hjälpa till men absolut inte övertala någon för det tror jag är helt fel.

Jämställdhetsglasögonen har hon på sig hela tiden. Hon känner de härskartekniker som kvinnor utsätts för. Hon nämner Centerledaren Annie Lööf som ibland möter ogillande för att hon är snygg och har fina kläder.

I ett samtal med Synnöve spirar många tankar. – Alla kan utvecklas säger hon med övertygelse.

All utbildning ska också nå in i oss. Det gäller att lära känna sig själv och att vara öppen mot världen och nyfiken på andra.

Hennes ljusa humanism känns bra i decembermörkret.