En trotjänare tar farväl

Text: Thomas Helsing Foto: Pressbild/ÖSK

Publicerad i Sport & Fritid

Få spelare på senare år har varit sådana kulturbärare i Örebro SK som Patrik Haginge. Om några veckor är det slut och han inleder en civil karriär utanför fotbollen.

 

Han gjorde sina första matcher i Allsvenskan redan 2003 då han på 18 matcher stod för 3 mål, ett målfacit han sedan lyckades upprepa en gång under sin sejour i Djurgården. Sedan dess har han varit med på två vändor ned i Superettan, varav den första är ett av hans bästa minnen.

– Det kanske starkaste minnet jag har var första gången vi gick upp från Superettan efter tvångsdegraderingen. Hela den avslutningen på säsongen och festen efteråt är ett väldigt bra minne.

När de här raderna skrivs är det tre matcher kvar i karriären och när vi börjar prata om hans tid på planen står det snabbt klart att Patrik inte är någon som ser tillbaka och ångrar sig allt för mycket.

– Min karriär har varit upp och ner precis som för alla andra. Men det har bara varit att fortsätta jobba på. Ibland får man arbeta i det tysta och sedan bevisa vad man kan när man får chansen, och så är det nog för alla. Jag kan inte se tillbaka och ångra saker. Jag har tagit de beslut jag trott var de rätta och det har fått räcka så långt det räckte. Sedan har jag blickat fram emot nästa beslut.

Hans tid i ÖSK har innehållit det mesta från nedflyttningar till det lilla silvret som trea i Allsvenskan 2010. Samtidigt har han sett sin klubb utvecklas mot en större professionalism.

– ÖSK har tagit steg hela tiden under min tid i klubben. Den har blivit mer professionell nu än när jag kom upp och man vet mer nu och varför man gör saker. ÖSK tar kliv hela tiden och man tar inte risker med ekonomin nu på samma sätt som kanske skedde förut.

Patrik har även spelat med många profiler genom åren och speciellt en dansk publikfavorit gjorde stort intryck på honom. Både på och utanför planen.

– Favoritspelare? Jag måste nog säga Lars Larsen. Jag fick spela med honom och han var fantastisk både som spelare och människa. Han sa alltid vad han tyckte på ett bra sätt och på planen hade han fantastiska fötter.

 

Vilken är den bästa tränaren du har haft under dina år?

– Det går inte att plocka fram en som är allra bäst. Men P-O (Per-Ola Ljung, reds. anm.) var på mänga sätt rätt bra. Jag skulle säga till 90 procent skitbra och till 10 procent helt galen. Han kunde få galna utbrott när något inte funkade taktiskt. Vaknade han på fel sida en dag kunde han vara som ett halvgalet monster. Sedan har vi Axel (Kjäll, nuvarande tränare, reds. anm.) som har många bra sidor. Han har kanske inte så stor erfarenhet än men är bra på mycket annat som tekniska genomgångar på video. Alexander Axén var duktig på att få spelare som inte lyckats på andra ställen att bli bra i ÖSK. Han kunde få mer egoistiska spelare att passa in i laget för att han kunde behandla spelare olika. Det gjorde hela laget bättre.

 

Det låter som en bra kravprofil för en framtida tränare?

– Ja, haha, kanske det. Men det är nog oerhört svårt att hitta en sådan tränare.

 

Har du klart med vad du ska göra nu efter fotbollen?

– Ja, i december ska jag börja på Schibstedt som säljare med inrikting på digital marknadsföring.

 

Kommer du att ta plats på läktaren och följa ÖSK i framtiden?

– Absolut, det kommer jag att göra. Innan jag kom upp i ÖSK stod jag själv på läktaren och hejade fram laget.

 

Med två matcher kvar på säsongen säger han sig ha tagit rätt beslut och hoppas att han får speltid i den sista matchen hemma mot AIK. Att få ta farväl av publiken hemma på Behrn Arena. Kärleken till publiken understryks också av ett sms han skickar en stund senare:

”Du frågade om bästa minne. Det jag kommer att komma ihåg mest och bäst är nog all stöttning och kärlek jag fått från publiken. Både när jag spelat och när jag suttit på bänken så har jag fått en otrolig uppskattning som jag är oerhört tacksam för.”

Dela
Dela detta

Kommentera

  • (will not be published)