Text: David Ehrelind

Betyg:

Publicerad i Recension

Nioh
Team Ninja
PS4

 

Att jämföra spel med Dark Souls kan ha blivit det mest uttjatade sättet att beskriva ett spel. Att jag inleder den här recensionen med att påpeka det gör det inte mindre klyschigt. Men med ett spel som Nioh, som tar i från tårna för att vara så likt Dark Souls som möjligt, är det nästan obligatoriskt.

Att starta Nioh är lite som att se någon bära en annans skinn som en kroppsdräkt. En grotesk jämförelse, jag vet, men det är stundtals så kusligt och fel det känns. Det är inte bara striderna och den utmanande svårighetsgraden som känns igen – båda spelen börjar till och med i en likadan miljö.

Till skillnad från Dark Souls spelar du dock som en karaktär med ett namn och utseende som du själv inte har tillåtelse att skräddarsy. Du är William Adams, en verklighetsbaserad sjöfarare med sikte på Japan. Ett Japan som har invaderats av yōkai – andar, demoner och spöken, kort och gott. Och naturligtvis kommer du även hitta några ilskna bossar som kommer få dig att vilja slita ut håret i ren frustration. Och sedan skrika av glädje när de äntligen besegras.

Att kopiera från Dark Souls och klistra in i sitt eget spel låter som en fantastisk idé på papper Dark Souls är ju trots allt ett fantastiskt spel med många fantastiska idéer som flera spelstudior borde influeras av. Men det känns som att både Nioh och Lords of the Fallen, som provade samma sak, har replikerat utan att riktigt förstå varför det är en bra idé utöver att ”folk gillar ju Dark Souls”. Nioh gör en del som känns riktigt bra, men känns majoriteten av tiden som en bootleg-kopia. Och det är inte den där minnesvärda eller roliga Sonic-Obama-ryggsäck-sorten.

Fiendevariationen är fattig, miljövariationen likaså och även om det är lite fräckt att kunna byta mellan snabba men svaga, eller hårda men långsamma, attacker likt ett hack ’n slash-spel känns det i slutändan fullständigt poänglöst. Att en kan återhämta sin stamina snabbare med en vältajmad knapptryckning är ett bra sätt att se till att striderna alltid har ett högt tempo, men resulterar i att en kommer att kika betydligt mer på sina olika mätare än på själva striden.

Nioh har sin charm, men att en ständigt tänker på ett helt annat spel är aldrig ett gott tecken. Att använda Dark Souls som en grundmall för att försöka göra någonting nytt och spännande är något som borde uppmuntras. Men Nioh känns varken särskilt nytt eller särskilt spännande.

Dela
Dela detta

Kommentera

  • (will not be published)