Text: David Ehrelind

Betyg:

Publicerad i Recension

Mirror’s Edge Catalyst
Dice
PC, PS4, Xbone

Mycket här hänt i mitt liv sedan Mirror’s Edge släpptes runt slutet av 2008. Jag gick ut högstadiet, började på medialinjen på gymnasiet, fick ett frilansjobb på Nollnitton, tog studenten, flyttade fyra gånger, hittade en sambo och började recensera spel på Youtube. Mycket har även hänt inom spelindustrin under de senaste åtta åren.

Mirror’s Edge var ett spel om parkour – att snabbast och smidigast möjligt förflytta sig från punkt A till punkt B till fots. Då var det något relativt unikt och spännande i spelsammanhang. Idag har parkour börjat bli en nästan lika självklar del av actionsspel i förstapersonsvinkel som skjutvapnet. Även om spel som Dying Light, Call of Duty och Titanfall kanske inte är parkourspel rakt igenom finns det klart och tydligt ett fokus på parkourliknande mobilitet.

Så vad har Mirror’s Edge Catalyst att erbjuda på en spelmarknad som sedan länge har standardiserat vad som gjorde föregångaren unik? Till skillnad från både sin föregångare och de innan nämnda konkurrenterna strävar Catalyst efter att vara ett parkourspel och nästan ingenting annat. Möjligheten att använda skjutvapen är helt borta och har ersätts av fler moves och flera sätt att ta sig an angripare. Mirror’s Edge Catalyst handlar nämligen inte bara om att springa – det handlar om att fly.

mirrorsedgecatalst_gc_web_screen_06_wallruncombat_wm
I ett försök att locka in spelare som aldrig spelade det första spelet har Dice gjort ett spel som både verkar vara en prequel till det första spelet och en komplett reboot på samma gång. Att storyns primära fokus inte är att rädda någon, som i det första spelet, är uppskattat. Men storyn i Catalyst lyckas vara ointressant av andra anledningar. För att halvt citera Talking Heads-låten ”Psycho Killer” känns det som att spelets karaktärer pratar en hel del utan att faktiskt säga någonting alls. Huvudrollsinnehavaren Faith har gått från att vara en omtänksam syster till ett tomt skal som då och då har repliker. Tror jag.

Under åtta års tid var jag fullt övertygad om att jag ville ha ett Mirror’s Edge som utspelade sig i en öppen värld. Nu när jag har fått det är jag inte säker på om Dice kunde ha gjort ett bättre jobb eller om det var fel sak att önska. När jag bara springer och får ett riktigt bra flow känns Catalyst rent ut sagt fantastiskt. Men precis som The City of Glass, där Catalyst utspelar sig, kommer Mirror’s Edge antagligen aldrig kunna bli helt perfekt. Även om det kan se ut och kännas som så. Ibland.

Dela
Dela detta

Kommentera

  • (will not be published)