Som vanligt brukar vi summera året genom att låta några av våra skribenter lyfta fram det bästa av film, spel och böcker från året som har gått. Detta år blir det en blandning av det bästa, det viktigaste och det givna som du kanske missat men som borde ligga högt upp på listan att införskaffa eller uppleva. Här följer våra speltips.
”Inte de bästa, de viktigare. För spel behöver inte vara fläckfria, eller ens bra, för att vara värda att reflektera över. Det här är spelen från 2017 som spelindustrin borde inspireras av inför det kommande året. Utan någon betydande ordning.” – Pim Ehrelind, spelskribent.
Hidden Agenda
Supermassive Games
PS4
Den spirituella uppföljaren till ”Until Dawn” var i ärlighetens namn inte jättebra. I sitt försök att plocka ur enbart de bästa delarna från sin föregångare förlorade Hidden Agenda ironiskt nog det mesta av vad som gjorde ”Until Dawn” till det häpnadsväckande bra spel det blev.
Men, Supermassive är trots det på helt rätt spår. Med ”Hidden Agenda” började studion sudda ut gränsen mellan klassiska sällskapsspel i stil med ”Varulv” och tv-spel, och jag är nog inte ensam om att vilja se både Supermassive och även andra studior som fortsätter att utforska den idén.
The Legend of Zelda: Breath of the Wild
Nintendo
Switch
2017 blev jag det jag länge har hatat. Eller ja, hatat är väl som det ofta är, ett lite för starkt ord. Jag var hur som helst inte det minsta intresserad av Nintendos klassiska Zelda-serie, och aldrig i livet att jag skulle göra något befängt som att placera ett Zelda-spel högst upp på min personliga årets spel-lista. Men nu är vi här, och Breath of the Wild var det bästa spelet jag spelade under 2017.
Och kanske är det även det bästa open-world-spelet jag har spelat. Någonsin. För istället för att täcka den väldiga världskartan med ändlösa mängder markörer som försöker fånga ens uppmärksamhet är kartan i nya Zelda nästan helt tom. Bara dina egna upptäckter får plats där. För Breath of the Wild handlar om ditt personliga äventyr. Och inget annat.
Hellblade: Senua’s Sacrifice
Ninja Theory
PC, PS4
När Ninja Theory valde att göra ett spel om psykisk ohälsa gjorde de inte bara att omtänksamt försök att ta upp något väldigt stigmatiserat – i samma veva jobbade de näst intill självständigt för att skapa ett AAA-spel utan en AAA-budget. Ett ”AAA-indiespel”, som de själva kallade det. Och de lyckades.
”Hellblade: Senuas Sacrifice” bevisade att stora utgivare inte behövs. Inte alltid, åtminstone. Och eftersom västerländsk spelutveckling ser mörkare och mörkare ut för varje dag som går finns det inget mer betryggande än att andra spelstudior eventuellt influeras av Ninja Theory och börjar producera spelupplevelser utan fifflande från högre makter.
Nier: Automata
Platinum Games
PC, PS4, Xbone
Det tog ett tag för mig att inse vad det var folk menade när de pratade om ”Nier: Automata”. Det tog nästan ett helt år, faktiskt. Men jag hajar det nu. ”Nier: Automata” var ett jättebra spel, så mycket förstod jag, men vad jag inte insåg förrän det var dags att summera året var hur betydande spelet faktiskt var.
Det var inte felfritt, men på sätt och vis var det vad som gjorde spelet perfekt. ”Nier: Automata” var en rebellisk handling mot modern speldesign. Det visade hur mycket bättre tv-spel både ser ut och spelas när de influeras av sig själva istället för Hollywood-filmer.
Bury Me, My Love
Figs, The Pixel Hunt
Android, iOS
Sanningen är den att jag inte vet om jag är redo att möta känslorna jag tveklöst kommer att uppleva när jag spelar ”Bury Me, My Love”. Det jag vet om spelet har berättats för mig av en vän, och det var jobbigt nog. Men jobbigt är å andra sidan precis hur det ska vara att spela ”Bury Me, My Love”. Inte bara för berättelsen om ett par som sms-konverserar medan den ena försöker fly från krigsdrabbade Syrien, men för att berättelsen inte bara är en berättelse. Det är vår verklighet, just nu.
Ett spel ska inte behövas för att en ska sympatisera med flyktingar, att titta på vad som försiggår borde räcka. Men att sätta dig, som utomstående, i någon annans skor är vad tv-spel gör bäst. Och en upplevelse i Majds skor är en vi alla behöver uppleva.
Star Wars Battlefront II
Dice
PC, PS4, Xbone
”It’s a trap” är inte bara den mest kända repliken från ”Return of the Jedi”, det är också hur en av Hawaiis statliga representanter beskriver svenska Dice senaste Star Wars-spel. Anledningen stavas lootboxes, ett medel för att få konsumenter att spendera pengar utöver spelets grundpris, som ger tillgång till slumpgenererade Star Cards som i sin tur ger spelaren övertag i onlinestrider. Att spela Star Wars Battlefront II går med andra ord att jämföras med hasardspelande, åtminstone delvis.
Det vore föga förvånande om det här är utgivaren EAs fel mer än vad det är Dice, med tanke på att EA har en hel kyrkogård av spelstudior som de vårdslöst har hanterat, men det är onekligen Dice som får lida mest. Och det är inte rättvist. Om det är något vi måste ta med oss när vi går in i 2018 är det att det som hänt Battlefront II inte får hända igen. Lootboxes har varit ett problem länge, men Battlefront II blev droppen som slutligen fick bägaren att rinna över.
