För nästan exakt en månad sedan släppte retrohårdrockarna i Horisont sitt tredje fullängdsalbum – Time Warriors. På fredag, 1 november, kommer de till Satin och Klubb Tidens Tempo. Vi ringde upp trummisen Pontus Jordan och pratade inspelning, utveckling och förebilder.
Hur känns det nu när plattan är släppt?
– Det känns jättebra. Vi är mycket nöjda med slutresultatet och kan utan problem slå fast att det är den bästa skivan vi har gjort.
Vad är det som skiljer den från föregående skivor?
– Den första skivan (Två sidor av horisonten, red. anm.) var mer spontan. När vi spelade in den hade vi inget skivbolag, sedan dök Peter Carlsson på Crusher Records i Göteborg upp och vi skrev kontrakt med honom. Inför andra skivan (Second Asssult, red. anm.) signade vi ett kontrakt med Rise Above Records, som är ett engelskt skivbolag. Med ett bolag i ryggen fick vi helt andra förutsättningar och betydligt större valmöjligheter när vi spelade in. Second Assault är helt och hållet analog.
Är Time Warriors också helt analog?
– Nej. Inspelningen är analog, men klippning och mixning har gjorts digitalt. Det är både smidigare och billigare. Tekniken är så bra nu så om jag inte redan visste hur det låg till skulle jag ärligt talat inte kunna avgöra vilken av skivorna som är helt analog. Jag rekommenderar verkligen band att spela in på rullbandare om man får möjlighet. Det blir någon slags mystik och speciell känsla kring musiken när man gör det.
Spelar ni in det mesta live, eller hur gör ni?
– Ja, vi står i samma rum och spelar. I bästa fall får man ju en helt perfekt tagning rakt över, annars får man ta en schysst trumtagning och fixa till smågrejerna i efterhand. Så grunderna är live. Jag har spelat med andra band där jag har spelat in trummor till klick, men man tappar mycket känsla på det sättet. Det blir inte samma uttryck och man förlorar hela grejen med vad det här med att spela musik faktiskt handlar om.
Ni gick in i studion i april, stack ut på turné i maj och släppte skivan i september. Inspelningen måste ha rullat på i ganska bra tempo?
– När vi väl gick in i studion var alla låtar förberedda och klara. Det fanns inga frågetecken alls. Per (Stålberg, red. anm.) och Olle (Björk, red. anm.), som vi jobbade ihop med i Welfare Sounds-studion, hade väl vissa synpunkter och småändringar, men det var inga stora grejer och de var väldigt smidiga att jobba ihop med. Att vi kunde gå in i studion så väl förberedda, med en tydlig tanke kring hur skivan skulle låta och att det i slutändan blev som vi hade tänkt oss gör att det känns väldigt bra överlag.
Vad har hänt med Horisont sedan starten 2006?
– Svårt att säga. Den största utvecklingen har nog skett i lyriken, att vi har rört oss bort från svenska texter. Från början hade vi planer på att bara sjunga på svenska och första plattan består ju av hälften svenska och hälften engelska texter. I samband med att många andra band gick ifrån att sjunga på svenska kände vi att vi ville ta fram det. Man har ju rätt många bra rockplattor med svenska texter i samlingen och publiken har alltid uppskattat våra svenska låtarna. Samtidigt är det svårare att skriva på sitt eget språk. Det kan lätt bli för pretentiöst, eller helt kass. Sjunger man på engelska blir man inte lika hårt granskad.
Tittar man på det musikaliska var den första skivan bluesigare. Nu har det blivit mer hårdrock och vi har rört oss från sent 60-tal till sent 70-tal istället.
Jag upplever att det har blivit rakare.
– Ja, det blev så i samband med Second Assault. Då jobbade vi ihop med Don Alsterberg, som har jobbat med Graveyard, och han fick oss att tänka att en bra låt kan vara kort också. Så det blev färre transportsträckor och mer rakt på. Sedan har det där hängt kvar och vi har tänkt mycket på det.
Vad lyssnar du på för musik för att hålla igång inspirationen?
– Jag vill slå ett slag för Gamma, ett väldigt underskattat band som gick varmt när vi arbetade med materialet till Time Warriors. Deep Purple var ju det band som fick en att upptäcka musiken, som när man fick tag i Machine Head och hörde den för första gången. Rainbow till viss del och Thin Lizzy, så klart. Överlag blir det mycket rock från 70- och 80-talet. Sedan vill jag gärna lyfta fram ett svenskt band som snart släpper ett nytt album. The Movements. Jag har lyssnat mycket på deras singel The Death of John Hall D.Y. och den är grymt bra.
Vad har du för förebilder och hjältar bakom trumsetet?
– Oj, det finns jättemånga! Ian Paice i Deep Purple var väl den första. Det var han som gjorde att jag fick upp ögonen för hur trummor ska spelas. Mitch Mitchell som lirade med Jimi Hendrix är en annan. Ginger Baker, Buddy Rich och Art Blakey är ytterligare några. Många av de som spelade jazz och rock på 60- och 70-talet är stora förebilder och inspirationskällor. Det finns som sagt hur många som helst.
Har ni fler turnéer på gång eller hur ser planerna ut framöver?
– Från det att vi släppte skivan den 27 september har vi varit ute varje helg och kommer vara så fram till den sista helgen i november. Under den perioden är vi enbart runt i Norden. Den 1 december firar Rise Above Records 25-årsjubileum i London och då är vi ett av åtta inbjudna band som spelar där. Sedan är ju förhoppningen att vi kommer vara ute och spela så mycket det bara går, men det är inget bestämt just nu.
Ni har spelat i Örebro ett par gånger tidigare. Vad har du för känsla av staden som spelställe?
– Första gången spelade vi på Virus ihop med Troubled Horse, som har varit med oss på turnén, sedan har vi lirat på Satin och Live at Heart också. Det har varit jävligt trevligt kan jag säga. Örebro har spottat ur sig jävligt bra musik också. Delar av Graveyard är ju närkingar, Troubled Horse, Witchcraft, Asteroid och mycket skatepunk. Och Blues Pills bor väl där också. Örebro är en bra musikstad och vi har fått ett bra mottagande när vi har varit där, så alla som gillar gammal hederlig hårdrock borde komma till Satin när vi lirar. Det ska bli skoj och kommer bli en grym kväll.
Lyssna på Writing on the Wall från Time Warriors:
