Conny Bloom – mer Blackmore än Hendrix

Text & Bild: Ulf Hjelting

Publicerad i Klubb & Scen | Musik

Han är främst känd som sångare och gitarrist i Electric Boys. På nya plattan Fullt Upp sjunger han för första gången på svenska och han har nu blivit jämförd med proggband som Nationalteatern, fast stöpt för 2000-talet.

 

– Varför det dröjt så länge innan jag började sjunga på svenska? Ja, det kan man ju fråga sig, men min grundtanke med rock är att det låter bäst engelska. Och sedan finns det fler ord i engelskan än i svenskan. Det är betydligt lättare att hitta engelska rim.

Vi sitter på uteserveringen till East West. Lite senare på kvällen ska Conny och bandet spela, men nu har de just avslutat en måltid och Conny värmer händerna runt en kopp kaffe.

– Du, vad det händer grejer i den här staden. Hade ingen aning om Race Day. Vilken puls! Man riktigt känner det när man kör in mot Örebro. Är det alltid så här? Och det där slottet. Vilken inramning av staden! Alla uteserveringar. Jisses!

Under några minuter är det Conny som förhör mig mer än vad jag intervjuar honom. Jo, Ronnie Peterson kom från Örebro och vi har en tradition av att få fram bra rally- och racerförare. Marcus Ericsson som kör för Sauber i F1 bor här.

– Aha. Å fan.

På plattan Fullt Upp finns en hommage till just Ronnie Peterson som stundtals doftar Deep Purple och Highway Star. En tillfällighet? Kanske.

Nu sitter han här på uteserveringen till East West.

Vilka rockikoner har vi från Sverige? Yngwie Malmsteen, Joey Tempest, i viss mån John Norum. Mer mer? Ja, det är väl Conny Bloom. Från 1988 till 1994 var det bandet Electric Boys som gällde. Tre plattor släpptes; Funk-o-Metal Carpet Ride, Groovus Maximus och Freewheelin´. 2009 återförenades bandet, men hur började allt för Conny Bloom? När blev det musik och gitarr?

– Jag var väl runt nio när jag ville börja spela gitarr. Det finns de som vill förknippa mig med Jimi Hendrix, men han har aldrig varit en stor förebild. Visst, alla som lirar gitarr har väl suttit med Purple Haze och introt där, men det var inte så att jag såg honom på tv och fick någon uppenbarelse att jag skulle börja lira gitarr. Det var snarare två grannar till min moster, som bodde i Solna, som inspirerade mig. En höll på med elektronik och byggde ljusorglar och effektpedaler och den andre lirade gitarr. Det var han som lärde mig ackorden till Lou Reeds Sweet Jane. Som sagt, jag ville börja lira gitarr, men det fanns inte plats, så jag fick spela trumpet i två år innan jag började ta lektioner i klassisk gitarr. Morsan ville inte köpa mig någon elgura innan jag behärskade grunderna på akustisk gitarr och det är jag glad för idag. De grunderna jag fick där med fingerspel hänger fortfarande med.

 

Om det inte var Hendrix som var förebilden, vem var det då?
– Jag gillade Ritche Blackmore. För mig så har han den ultimata Fendertonen. Det är han som är stratocaster för mig och inte Hendrix. Och det är alltid Blackmores Marshall jag har i huvudet när jag ställer in mitt ljud. Sedan har det under åren funnits flera förebilder. Ett tag lyssnade jag mycket på Status Quo och då var det Francis Rossi. Min första elgitarr var faktiskt en telecasterkopia. Sedan är Rory Gallagher en stor idol och Tommy Bolin.

De första stegen mot att bilda band tog Conny när han var 13, 14 år. Basisten Andy Christell träffade han i skolan.

– Han såg så jävla rock´n´roll ut och sedan vi träffades har vi alltid hållit ihop. Men det tog ungefär tio år innan vi hittade rätt med Electric Boys. Då fanns det inget band i Sverige som lät som oss och vi tänkte att om vi tycker att det svänger när vi lirar i replokalen så borde det finnas fler som gör det.

Det gjorde det. Nu är det Conny Bloom som soloartist med plattan Fullt Upp som jag har framför mig. En platta på svenska.

– Ja, jag var väl lite trött på mig själv och ville testa något nytt. Man vill ju alltid utvecklas och jag satt där hemma och lirade lite. Det blev en svensk version av Purple Haze, Lila dimma, som gjordes med en mini-moog, en talk-box och lite annat. Den var tänkt att vara med på plattan, men när min förläggare fick höra det, så blev det stopp. Eller snarare det blev helt stopp från Hendrix Estate som äger rättigheterna och det eftersom jag skrivit om låten och gjort en svensk text. Det gillade de inte. Visst, jag skulle kunna köra den live, men får de reda på det blir det väl ett jävla liv och det vågar jag inte. Jag skulle kanske kunna köra en instrumental version av låten. Vi får se.

Efter det snöar samtalet in på den usla filmen Jimi: All by my side med André Benjamin. Vi är rörande överens om att filmen suger. Samtalet utmynnar även i ett snack om den minst lika usla filmen Fantomen med Billy Zane i huvudrollen.

 

Plattan Fullt upp är gjord med crowdfunding. Funkade det bra?
– Ja, jag ville se om det funkade att göra så och det funkade ju utmärkt. Inget skivbolag är involverat och jag ställde en fråga via bland annat Facebook för cirka 2,5 år sedan och man ville höra mig sjunga på svenska. Sedan tog jag kontakt med en tysk snubbe på Pledge och vi var i rullning med plattan. Faktum är att jag redan nu har låtar inspelade till en ny platta på svenska, men först har jag tänkt släppa nytt med Electric Boys.

 

Och att plattan låter progg, fast stöpt på 2000-talet?
– Ja, det där har jag också fått höra. Inget jag gjort medvetet. För mig är progg politiskt också och mina låtar är definitivt inte politiska. Sedan skriver jag kanske om vardagliga saker som drabbar oss människor.

 

Som Skattmasen?
– Exakt. Jag låter kanske progg för att de som spelade progg på 70-talet lyssnade på Cream, Hendrix och Mountain och det har jag också gjort. Vi har samma musikaliska rötter och då låter man väl progg.

 

Naturligtvis måste det nördas gitarr när man snackar med en gitarrist som Conny Bloom.

– Ja, första gitarren var en telecasterkopia som kostade 700 spänn. Sedan var det en kompis till mig som sålde sin Les Paul-kopia, en gold top, för 200 spänn, så när jag var 14 hade jag två elguror. Det dröjde några år innan jag skaffade mig ”Bettan” – min Fenderstrata från -64. Nu är den pensionerad. Vågar fanken inte ta ut den på turné och de guror jag har med nu har jag fått från Fender. Det är två stycken Fender road worn. Kalasgitarrer! Fender har alltid varit schysta mot mig.

 

Du gillar ju Rory Gallagher. Har du testat att lira på hans signaturmodell?
– Ja, men det jag hängde upp mig på var att de där slitna målade delarna såg påklistrade ut och sedan handlade det ju om löjligt mycket pengar för en gitarr. Skön att spela på, men inget för mig. Däremot gillade jag Jeff Beck-gitarren Fender gjort.

 

Den med en hals som en basebollträ? Hur lyckas du lira på den?
– Aaa, det där var de tidiga modellerna. Tror Jeff själv sa ifrån att den inte gick att lira på. De nya modellerna har en helt annan hals.

 

Och Stevie Ray Vaughan?
– Näää, gillar jag inte alls. Fjanteri att köra med så där knasigt tjocka strängar. 0.13 och nedstämt. Varför? Larv!

 

Men om mycket stål möter mickarna blir det ett fläskigare ljud. Så har jag fått lära mig.
– Det är helt andra grejer som spelar in. När jag träffade Billy Gibbons visade det sig att han spelar på 0.8- strängar och samma sak med Angus Young – 0.8. Själv kör jag på 0.9. Efter att jag träffade Billy publicerade jag en grej på Facebook. ”Vad säger ni nu alla Stevie Ray-fjantar! 0.8-strängar! Haha”. Det handlar snarare om vilka pedaler man har mellan stärkaren och gitarren. Och vilken förstärkare man kör genom.

 

Och fingrarna.
– Jepp! Absolut!

 

Lirar du andra stränginstrument?
– Mandolin klarar man väl av. Rory Gallaghers Going to my hometown fixar jag. Sedan köpte jag en sitar att lira på till All Lips n´ Hips, men den var ett helvete att ha med på turné. Stämde alltid ur sig. Kul att leka med en liten stund, sedan köpte jag en gitarr som simulerar ljudet av en sitar (en Danelectro sitar). Den har jag fortfarande kvar.

 

En sista fråga. Har du fått något erbjudande om att medverka på Melodifestivalen?
– Tanken har slagit mig. Faktiskt. Men att då ställa upp som Conny Bloom och inte med Electric Boys. Bandet har liksom inget att vinna på att medverka, men om jag är med och sjunger på svenska – då är det en helt annan grej. Det har jag märkt nu när jag släppte Fullt Upp. Hade jag släppt en platta med Electric Boys hade det inte blivit samma mediala hype och recensioner. Hittar jag bara en låt som känns rätt så…

 

Dela
Dela detta

One Response to “Conny Bloom – mer Blackmore än Hendrix”

Kommentera

  • (will not be published)