När Arman Fanni och Simon Flack drog igång sitt första filmprojekt tillsammans slog de på stort och gjorde en långfilm. Trots minimal budget och begränsad erfarenhet lyckades de ro projektet i hamn och i november premiärvisas Cogito på en biograf i Örebro. Vi ringde upp manusförfattaren och huvudrollsinnehavaren Arman för att få veta mer.
Vad är Cogito för typ av film?
– Det är en psykologisk thriller om en person med ett omfattande drogberoende. Utåt sett lever han ett normalt liv med mycket glädje, men där bakom döljer sig ett mörker med ett missbruk som får både fysiska och psykiska konsekvenser. Drogerna ger bland annat upphov till hallucinationer och man får ta del av vad som pågår i missbrukarens huvud. Varför tänker och agerar han som han gör? Som utbildad beteendevetare har jag läst ganska mycket psykologi och jag har alltid tyckt att det är intressant med människors tankar och beteenden. Det ska bli intressant att se vad andra tycker om den. Den är ganska annorlunda och kräver en del tankeverksamhet från publikens håll.
Det är ju minst sagt ambitiöst att ge sig på en långfilm det första man gör. Hur lång tid har det tagit för att få den färdig?
– Jag började att skriva på manuset i januari 2013. Inspelningen påbörjades ett halvår senare och pågick fram till i somras då vi avslutade sista scenen. Den sista postproduktionen, med klippning och ljudpålägg, gjorde vi för bara några veckor sedan. Så allt som allt har det tagit lite drygt ett och ett halvt år. Stundtals funderade vi på vad fan det var vi hade gett oss in på. I princip all vår fritid gått åt till det här och då och då drömde jag till och med om filmen.
Förutom att ni hade begränsat med erfarenhet när ni satte igång med projektet hade ni också en extremt begränsad budget. Uppstod det många hinder på vägen?
– Vi har varit ett väldigt bra gäng som har kompletterat varandra under hela arbetet. Simon läser på Stockholms Filmskola och har hållit på med film sedan han var sex år gammal i princip. Han är väldigt duktig på det tekniska och hade dessutom mycket av den utrustning vi behövde. Jag har hållit på en del med teater och skådespeleri i kortfilmer tidigare, men aldrig något sådant här. Dessutom var David Tapojärvi, som har skrivit filmmusiken, med som stöttepelare och kom med idéer från sitt perspektiv. Vi har lärt oss väldigt mycket av varandra. Sen upptäckte vi att vi behövde skaffa fler grejer utöver den utrustning Simon hade, så i slutändan blev det en del kostnader som vi fick betala ur egen ficka. Tidsbristen har också varit ett problem som gjorde oss mindre flexibla när det kom till när, var och hur vi kunde spela in olika scener.
Efter att ha lyckats färdigställa en långfilm på de här premisserna antar jag att du samlat på dig en del värdefull erfarenhet. Vilka är dina bästa tips till någon som vill ge sig in i filmskapandets värld?
– Utnyttja alla möjligheter du kan få när det kommer till att få kritik av och bolla idéer med filmfolk. Det finns många erfarna och duktiga personer i olika filmforum på nätet som kan komma med värdefull kritik, men det gäller att man är ödmjuk och lyssnar på kritiken också. Undersök även möjligheterna till stöd från kommun och landsting, exempelvis Film i Örebro län som ger stöd till ung filmproduktion. Under tiden vi spelade in filmen upptäckte vi dessutom att man kommer väldigt långt med vilja och ambition. Ett av målen med Cogito är att den ska fungera som inspiration för andra som vill göra samma sak. Vi vill visa att det mesta löser sig och att man kan komma väldigt långt bara man vill något tillräckligt mycket.
I november det premiärvisning i Örebro. Har ni några andra planer för filmen framöver?
– Det kan bli aktuellt med en visning i Linköping också. Dessutom planerar vi att skicka in den till filmfestivalen i Göteborg. Den uppfyller alla kriterier som krävs för att komma med, så det är ju dumt att inte ta chansen.
