Har ni hört I Count the Minutes, och i så fall – vad hörde ni? Jag hörde det absolut finaste man kan tänka sig och tänker inte sluta höra den. Jo, vi måste prata om ett litet mysterium.

På Youtube står låten under den enigmatiska titeln ”Unknown Artist I Count the Minutes”. Den användare som laddat upp sången – den 2 minuter och 56 sekunder korta soulballaden – går ut med en efterlysning redan i informationsfältet under klippet: ”Who sang this song? Please Help”. På Spotify faller hon – det måste vara så – under artistnamnet ”Unknown”. I övrigt finns ingenting som hjälper oss.

Om det inte vore för att I Count the Minutes är den oavkortat bästa ballad jag hört, skulle jag inte bry mig. Jag är för ointresserad av det nitiskt anala, av att beta av saker på en lista. Men nu blir det istället ett detektivarbete som ställer en rad drabbande frågor. Frågor om musik som konstform. Frågor om konstform som form. Det mest intressanta är dock varken frågorna i sig eller att initierade soulforum står helt handfallna inför samma gåta, utan just hur kittlande det är att lyssna på musik med anonymitet från en musiker utan ansikte, utan namn, utan historia. Det känns … vitalt. Det känns … privat.

Kultur och konst är så full av namn och utövare. När jag lyssnar på I Count the Minutes får jag kontakt med en konstform. Jag når samma nivå av själslig kontakt med en konstform som när jag för allra första gången hörde John Lennons version av Be My Baby och smällde av i ren upphetsning. Även då, 9 år gammal, lyssnade jag ovetandes om rösten, personen, låten. Vill man höra I Count The Minutes behöver man inte göra det svårt för sig, men den ligger annars insprängd mellan annan amerikansk, fin soul på samlingsskivan Full Time Groovers, Hotlanta Soul Vol 2. Och just precis på det femtonde spåret händer en resa. En slags absolut samhörighet med en hel musikkultur, en musikhistoria så full av ikoner och grupper och Get Luckys och Elvis.

I Count the Minutes, for you baby.

https://www.youtube.com/watch?v=-12zHX5aea0