Live at Heart 2017 – en resumé

Text & Bild: Ulf Hjelting

Publicerad i Klubb & Scen | Musik

Fyra dagar fyllda av musik är över för den här gången. Live at Heart har sagt sitt och nu återstår det att smälta alla musikaliska intryck.

 

Under åren har Live at Heart utvecklats till att inte bara vara musik utan även till att omfatta seminarier och film. I år fanns det exempelvis en talande robot i foajén till Scandic Grand.

Personligen är det dock musiken som drar mest, även om både jazz- och bluesbanden lever en tynande tillvaro i festivalen. I år fanns det exempelvis endast två deltagande bluesband. Slätstruken tvålkoppspop utan en endaste vass kant är inte direkt min kopp te, men smaken är som sagt olika. Och som en andra ytterlighet håller festivalen på att utvecklas till att presentera så märkliga band och musiker som möjligt. Här handlar det snarare om någon form av musikalisk performance. Ta exempelvis den spanska artisten Vurro som uppträder i snickarbyxor och med ett kokranium på huvudet. Dessutom spelar han piano, orgel och trummor – oftast samtidigt. Men blundar man för dessa yttre spektakel så spelar Vurro närmast något som kan liknas vid boogiewoogiepiano à la Jerry Lee Lewis. 50-talsrock helt enkelt, men med en liten twist.

Sedan är det närmast en fysisk omöjlighet att se allt det man vill se. Festivalen har under åren vuxit så mycket att nu får man som besökare sålla rejält bland bandet eller bara gå runt på måfå och upptäcka nya intressanta band.

Festivalens snackis var dock estländska Trad.Attack!. Det här är en trio bestående av säckpipa, gitarr och trummor, men som närmast levererar en musikalisk hästspark kryddat med en sällan skådad energi i uppträdandet. Med förinspelad sång och sekvensers kopplade både till gitarr och säckpipa skapar de helt klart något unik när de sammankopplar estnisk folkmusik med nutida rock. Jalmar Vabarnas gitarr är 12-strängad, men stämd i drop A. Detta får som effekt att det inte behövs någon bas eftersom det blir en form av bordunstämning på gitarren. Trad.Attack! är ett band som bara måste upplevas live. Uppträdandet på Rosengrens skafferi lär bli legendariskt. Deras spelning föregicks av Rättviksbandet Rånda som även de blandade folkmusik och rock med en intressant instrumentering i form av banjo, dragspel, fiol, bas, gitarr och trummor.

En av festivalens mer märkliga förvandlingar var uppträdandet med Rockit Gaming. Tänk pojkbandsfeeling med texter med inspiration från tv-spel. Singback går i min värld helt fetbort och kan inte band eller artister spela sina egna låtar har de enligt mig inte på en scen att göra. Men… med halva benet på väg ut från deras spelning sker en mycket märklig förvandling. Helt plötsligt bryter Rockit Gaming sitt pojkbandsstudsande och greppar bas, gitarr och trummor. ”This gonna be fun. I haven´t played drums for five years”. Och helt plötsligt förvandlas de till en nutida variant av Beastie Boys. Hoppsan!

Festivalen innehöll även ett avsked. The Happy Hippo Family sa tack och adjö i och med sitt uppträdande på Satin. Efter elva år och en för de flesta dold karriär i Japan går bandmedlemmarna nu skilda vägar. Dock är fler än jag övertygade om att skulle de bara ha kunnat växla upp en nivå till så hade det verkligen lossnat för bandet även utanför Örebro och Japan. Men det är ju alltid lätt att stå bredvid och betrakta och ge pekpinnar. Det är något helt annat att vara inne i en kreativ process.

Kreativitet är något av ett måste för att band eller artist ska lyckas. Moldaviska AmberTraps visade prov på detta genom en närmast ursinnig kanonad av egensinniga gitarrljud. Kryddat med Lilian Severins hesa rockröst är det här bandet ämnat för betydligt större scener än Scandic Cupole. Och så blev det en dos kängpunk också med Zooparty från Linköping/Stockholm som verkligen förtjänade fler än oss sju i publiken på Level i fredags. Nu tar i varje fall jag sikte mot Live at Heart 2018.

 

Dela
Dela detta

Kommentera

  • (will not be published)