Kalle på Kvarntorpshögen

Text: Ulf Hjelting Bild: Pressbild

Publicerad i Features | Kultur & Nöje

Det finns inte bara konst att upptäcka där uppe på Kvarntorpshögen. Musik på hög har besökts av artister som exempelvis Brolle, Lisa Nilsson och Eva Eastwood. I år kommer Kalle Moreaus och hans band Hej Kalle på besök 1 augusti.

 

Varje sommar arrangeras Musik på hög, där kända, folkkära artister får chansen att uppträda i en annorlunda utomhusmiljö. Under åren har artister som Brolle, Mikael Wiehe och Tommy Körberg intagit scenen på toppen av högen och förra året var det Roger Pontares djupa stämma som ljöd över högen och ut över slätterna.

I år är det dalmasen Kalle Moraeus som tar med sig bandet Hej Kalle för att underhålla den 1 augusti 16.00. Från torget i Kumla avgår buss till Kvarntorpshögen för att tillgängliggöra evenemanget för så många som möjligt.

Min första kontakt med Kalle Moraeus var en helt annan än den som offentlig person i tv. Örebro högskola skulle fira att den just blivit utnämnd till universitet. Triple n’ Touch skulle stå på scenen och fira med pompa och ståt att staden blivit universitetsstad. Men… Lasse Kronér bröt foten bara några dagar innan framträdandet och Triple n’ Touch skulle ersätta honom med någon som hette Kalle Moraeus. Vem då? Vi tittar lite förvånande på varandra i publiken. ”Aldrig hört talas om människan” muttrar någon. In kliver Kalle på scenen iförd frack, med händerna utsträckta i bästa Pavarotti-stil, och levererar en härlig parodi på nämnda operagigant. Efter en stund plockar han fram en fiol och bränner iväg ett solo. Hoppsan! Sedan hänger han på sig en vit strata och far iväg i ett Hendrixinspirerat gitarrsolo som knappt Clas Yngström skulle ha mäktat med. Kalle vem? Då – 1999 – var han lite av en doldis för alla utom de musiker som befann sig i folkmusikgenren. I dag vet de flesta vem Kalle Moraeus är.

– Det var någonstans där, 1998-1999, som jag började inse att jag faktiskt skulle kunna leva på mitt eget musicerande. Jag lirade med Benny Andersson i Orsa spelmän, jag hade en duo med dragspelaren Bengan Jansson och så var det bandet Hej Kalle och, ja, det var musik 24 timmar om dygnet, sju dagar i veckan.

Att han skulle bli något annat än musiker fanns inte med i planeringen. Musiken har funnits i hans liv i princip sedan första celldelningen och så växte han också upp i ett musikaliskt hem där både pappa och hans två äldre bröder spelade. Som fyraåring fick han en trasig mandolin att leka med. Fiol började han spela som sjuåring och gitarr som nioåring.

– Snälla, tvinga mig inte att välja mellan folkmusik och rock. Jag kan inte. Helst skulle man ju bara vara intresserad av barockmusik mellan åren 1596 till 1601 och inget annat. Man jag fungerar inte så. Jag vill kunna välja vad jag för stunden tycker är kul att spela.

1984 blev han svensk mästare i luftgitarr och han har varit anställd vid Kungliga filharmoniska orkestern. I 19 år jobbade och bodde Kalle i Stockholm.

– Jobbet på filharmonikerna är det bästa man kan ha. Men till slut blev det ohållbart att springa runt med de där gröna ansökningarna för tjänstledighet. Sedan bor ju inte vi från Dalarna någon annanstans än i Dalarna och gör vi det är vi bara där på tillfälligt besök.

Det tillfälliga besöket i Stockholm varade i alltså i 19 år.

Han kan ses som programledare för Så ska det låta och Moraeus med mera, men till vardags bor han nu i Orsa och har inga planer på att flytta någon annanstans.

– Jag bor ju mitt i det som många åker till på fritiden. Här finns allt. Reser man genom Dalarna får man under 2,5 timmar uppleva allt från slättlandskap till fjällvärlden. På somrarna brukar jag ta en sväng med motorcykel över Avesta. Fantastiskt vackert.

Har du något speciellt ”smultronställe” du gärna återvänder till?

– Vi har en liten jaktkoja i Särna. Jag gillar att vara i naturen och åka skidor. Till jaktkojan drar jag mig gärna tillbaka när offentligheten blir för påträngande.

Blir offentligheten det?

– Både ja och nej. Det är ju medverkan i tv och Melodifestival som ger alla jobben och kommer folk fram och vill prata på stan så kan jag inte vara otrevlig. Det går bara inte. Känner jag att jag vill vara ifred går jag helt enkelt inte ut. Nu har ju turistsäsongen börjat här i Orsa och då är det bara att ställa upp på fotografering och sånt.

Det sägs att du har sagt nej till att medverka i Melodifestivalen igen. Är det så?

– Ja, eller jo, eller nja… Man ska väl aldrig säga aldrig och jag har väl sagt aldrig mer i något ogenomtänkt sammanhang. Men det handlar mer om låten. Är det en bra låt kan jag tänka mig att vara med igen i Melodifestivalen.

När Yngwie Malmsteen var med i Moraues med mera sa du att det var det svåraste du någonsin spelat.

– Stämmer. Det är ju Yngwie själv som har uppfunnit det han spelar och det gränsar till vad som är fysiskt möjligt. Cirkuskonster på gitarr.

Förutom musik finns det också ett genuint motorintresse hos Kalle. Motorcykeln finns där – en Triumph Thunderbird på 1 500 kubik. Likaså bil, även om Corvetten är såld. Flygcertifikat finns också och snart även ett certifikat för att köra på racingbana.

– Det finns dock en sak jag inte tänker införskaffa – snöskoter. Där går gränsen. Kommer aldrig att köpa någon. Behöver jag en kan jag låna av någon kompis.

Du sa att det var medverkan i tv och Melodifestival som ger alla jobb.

– Jamen så är det. Egentligen är jag ju helt fel som programledare i tv. Liten, tjock,flintskallig, har passerat 50, kan inte memorera en text. Alla fel det går att ha, men det är ju just den medverkan som ger mig några till år i den här branschen.

Den där kurbitsmålade gitarren. Hur kom du på den idén?

– Det är ursprungligen inte min idé. Det vara någon dansbandsmusiker på 70-talet som hade en gitarr som var målad så där. Jag tyckte det vara en kul grej och fixade en röd till Melodifestivalen. När jag sedan kom till Andra chansen blev det en vit och planen var att ha en blå i finalen. Dit kom jag aldrig, men jag har fixat så jag har en blå i alla fall. Tyvärr är de inget bra att spela på så, så nu kör jag enbart PRS (Paul Reed Smith). De funkar alltid, de är arbetshästar. Och så har jag gjort mig av med alla tunga förstärkare, numera är det enbart digitalt. Jag slipper bära och fibbla med att micka upp. Fast kör jag ett bluesgig här i Orsa så kan jag inte hålla mig och plockar med mig Telecastern och en liten Fender Tweed…

Efter detta spårade intervjun med Kalle ut i totalt gitarrnörderi, med snack om allt från strängtjocklekar till effektpedaler och Gibson Les Paul 58:or. Men det är en helt annan historia.

 

 

 

Dela
Dela detta

Kommentera

  • (will not be published)