Ivica Zubak har satt ribban för svensk förortsfilm

Text: Thomas Helsing Foto: Press

Publicerad i Film

Ivica Zubak föddes i det forna Jugoslavien men växte upp i Örebro. Han skrev sitt första långfilmsmanus när han gick gymnasiet på Karolinska. Sedan 2003 bor han i Stockholm och är nu aktuell med sin andra långfilm – Måste Gitt.

 

Det var under arbetet med sin första långfilm, Knäcka, som han kom i kontakt med skådespelaren Can Demirtas. Can spelade en stor roll i den filmen och de båda fortsatte att hålla kontakten när den var klar. Så småningom började de skriva tillsammans och resultat blev Måste Gitt som hade premiär den 6 januari i år.

I filmen tappar förortskillen Metin (Can Demirtas) bort sin dagbok och inser att det kan innebära slutet för honom då den innehåller både namn och tidpunkter som kan kopplas till olika brott. Boken hamnar i händerna på Lena Endre som ger det till sin make och tillika förlagsdirektör med tips om att ge ut den i bokform. Det leder till en oundviklig krock mellan förortens gangstermentalitet och innerstans snobbkultur med både komiska och allvarliga förvecklingar.

– Vi började skriva några riktigt sköna scener, som Metins audition på teaterskolan, och sedan gick vi över till att skapa den här karaktären som är helt knäpp i huvudet. Det var Metin. Vi såg att det blev roligt när förorten mötte kultureliten i innerstan och då borde fler tycka det, berättar regissören Ivica Zubak från ett café där han och manusförfattaren Can Demirtas tagit sig in för att värma sig den här dagen.

Han berättar vidare att storyn blev komplett när han fick höra att en avliden vän i Örebro skrivit dagbok, något som han inte hade en aning om innan. Och han menar att det finns många personer där ute, inte minst i förorterna, som har talanger och förmågor som aldrig ser dagens ljus.

– Jag har känt många personer som varit begåvade på något sätt men inte gjort något av sina liv och det där har varit intressant att följa. Jag gillar karaktärer som har en begåvning, som Metin i filmen, men som inte riktigt vill göra något med den. Det är lite som i Good Will Hunting där Matt Damons karaktär är något slags fysikgeni men inte riktigt vågar göra något med det. Han vill inte riktigt lämna det liv han lever. Det är intressant.

Filmen har inledningsvis fått ett gott mottagande med fina recensioner, men det är förstås vad publiken tycker som betyder något.

– Jag fick ett meddelande från en tjej jag haft lite kontakt med tidigare. Hon hade gått och sett filmen med sina två döttrar och sin mamma – tre generationer kvinnor – och alla gillade filmen. Sådant är sjukt skönt att höra. Någon annan sa till mig att det var som en korsning mellan Jalla Jalla och Fucking Åmål och då blir man verkligen glad, säger Ivica och framhåller just Fucking Åmål som den kanske bästa svenska filmen någonsin.

Han får dock inte medhåll av Can Demirtas.

– Vilken tycker du är bäst då, frågar han Can och återger snabbt svaret: Han säger att det är Måste Gitt!

Karaktären Metin är den som bär handlingen i filmen, inte minst genom Can Demirtas träffsäkra rolltolkning, men det var inte självklart att just Can skulle spela honom.

– Jag tänkte på det många gånger när vi skrev manus och när vi sedan skulle casta Metin var det många sköna dudes som testade. Can spelade ofta mot dem vid castingen och till slut sa jag till producenten att det är Can som ska spela Metin.

 

Måste Gitt lockar ofta till skratt men den blir mer allvarlig och brutal ju längre filmen går. Har det varit svårt att hitta balansen mellan skratt och allvar?

– Vi tänkte när vi satt och skrev att den första halvtimmen ska vara rolig och mycket action. Men när dagboken försvinner, där måste det bli lite allvar. Blir det känt att boken finns så är det kört för Metin, det kommer att sluta med en kula i huvudet. Och det var svårt att skriva den andra akten men vi har försökt att balansera upp det och jag tycker att vi har lyckats.

 

Filmen ger en bild av förorten som en annan värld, med sina egna lagar och regler. Är ni oroliga för att den kan spä på människors fördomar om förorten och de som bor där?

– Vi har inte tänkt på vilken publik som kommer att se den, vi ville absolut inte begränsa oss. Allt som vi försökt visa i filmen, allt som händer, är sant. Det händer inte hela tiden, och inte överallt, men det händer. Vi kan inte börja berätta lite och sedan försöka slingra oss ur – vi var tvungna att gå till botten med det. Visst finns det de som ser filmen och bara tänker att ‘det är så där det är’ men vi tycker att man måste visa hela bilden. I slutet av filmen pratar Metin om att allt egentligen bara är en fasad och det tycker jag att vi visat i filmen. Nu vill vi inte se fler B-filmer om förorten. Jag hoppas att vi satt ribban för hur förorten ska skildras på film.

 

Ivica Zubak och Can Demirtas har fortsatt att skriva tillsammans och när vi pratar avslöjar han att nästa film kan komma att spelas in i Örebro.

– Nästa film kommer att bli en action-komedi och det vore kul att filma den i Örebro. Jag har alltid velat filma kring Karro och slottet och de miljöer som jag växt upp med där.

Dela
Dela detta

Kommentera

  • (will not be published)