Text: Ulf Hjelting

Publicerad i Filmkrönika

Vår filmrecensent Ulf Hjelting listar årets bästa filmer.

 

It Follows

Riktigt bra skräckfilm ska innehålla en särskild ingrediens – oförutsägbarhet. Filmer där du på förhand vet slutet är ganska intetsägande och tråkiga att se, eller hur? It Follows tillhör undantagen. Här har manusförfattaren och regissören David Robert Mitchell tänkt till både en och två gånger och atmosfären i filmen andas lite av Låt den rätte komma in. It Follows bjuder på det oväntade och här finns det scener som gjorda för att huka bakom soffkuddarna.

 

Mandarinodlaren

Tjetjener, georgier och ester – alla befolkar de Georgien. Mandarinodlaren skulle fungera alldeles utmärkt som teater. Större delen av filmen utspelar sig kring ett köksbord och här är det samtalet som driver filmens handling framåt. Minimalistiskt, men ack så välspelat av de fyra huvudaktörerna. Filmen var också nominerad som bästa utländska film till årets Oscarsgala och även för en Golden Globe. Sevärd. Ytterst sevärd.

 

T.S. Spivets fantastiska resa

T.S. Spivets fantastiska resa är en hejdundrande feelgoodfilm. Filmen är baserad på Reif Larsens roman The Selected Works of T.S. Spivets från 2009 och filmversionen andas både 50-tal och nutid. Gillar man Amelie från Montmartre är den här filmen ett måste. Regissören Jean-Pierre Jeunet gör filmer som ingen annan filmskapare. På listan finns filmer som Delikatessen, De förlorade barnens stad och självfallet redan nämnda Amelie från Montmartre.

 

Från djupet av mitt hjärta

Fyra ungdomar, två kanoter, två tält och en å som inte är någon kanotled och där mobiltelefonerna slutar att fungera. En svensk Sista färden? Lite, fast utan ”skrik som en gris”. Här finns även ett kryddmått Blair Witch Project, men utan skakande dogmakamera. Istället får vi ett extrem vackert foto signerat Dennis Trulsson. Bästa foto, bästa manus, bästa kvinnliga huvudroll på nästa Guldbaggegala – annars är något fel!

 

Marshland

Vi befinner oss i Spanien och året är 1981. De fascistiska stöveltrampen från Franco ekar fortfarande. Marshland har jämförts med tv-serien True Detective, lägg till detta några stänk CSI och No Country for Old Men och resultatet börjar likna det regissören Alberto Rodriguez har skapat. Det är rått, skitigt och stundtals riktigt nervkittlande. Bli inte förvånad om det om några år dyker upp en urvattnad amerikansk kopia på den här filmen. Bra manus har en förmåga att överleva språkbarriärerna.

Dela
Dela detta

Kommentera

  • (will not be published)